En tuppepok är slut

De senaste månaderna har vi sett att vår tupp Herman har verkat skröplig. Han har inte följt med hönsen som förr,  utan ofta stått och halvsovit för sig själv. De senaste dagarna har han också haft problem med balansen, så det blev svårt för honom att böja sig fram och äta, men han har ändå gått ut på gården. Men i morse när  jag kom för att öppna hönsluckan, så låg han ner i höet och andades bara svagt och till slut somnade han in i hönshuset.

Herman var den första kycklingen som föddes här hos oss. 
En kolsvart liten dunboll med en vit prick mitt uppe på huvudet. Hans kull föddes i maj 2002, så han var drygt 10 år, vilket väl är en ovanligt hög ålder för en tupp. Mamma Henrietta var en riktigt duktig hönsmamma. Hur hon kom till oss har jag berättat om här.
Herman har varit en väldigt trygg och snäll tupp och en riktig gentleman. Han var aldrig aggressiv mot folk, som en del tuppar kan vara.  Han plockade alltid åt hönorna av godsakerna, innan han åt litet själv av det sista.

Här är han ibland sina damer. Just vid det här tillfället var han inte så villig att posera, eftersom han höll på att ömsa stjärtfjädrar, men jag knäppte ändå ett kort.

Hönorna är litet fega ibland, men det var inte Herman. Han hoppade gärna upp i mitt knä och plockade russin  ur min hand. Dem släppte han sedan ner till sina hönor.
Vet att jag har en bild på det, men den hittar jag inte nu.

Ikväll var det ett underbart varmt och ljuvligt väder. Efter en motionstur på cykel, så vi satte oss ute i skymningen med en ljuslykta och ett glas vin och talade om allt som hänt här under de här tio åren som Herman funnits hos oss.
Nu kommer det ingen ny tupp till hönsen, för vi har bestämt oss för att sluta med höns, när de sista dör.
När Christer blir pensionär om ett år, så vill vi vara litet fria att åka bort ibland.

Rikedom

Aldrig känner jag mig så rik, som när jag för skörda i vår egen trädgård!

Våra gamla äppelträd ger massor av små äpplen, men bara vartannat år. Det kan möjligen bero på, att vi aldrig gallrar. Träden är alldeles för stora för att vi ska klara det, så vi tar det som kommer. Fast det lär visst vara så, att man får större äpplen om man gallrar och dessutom kanske träden orkar bära frukt varje år. I år är äpplena ovanligt små, men knappt ett enda angrepp på dem!

Nu har jag i varje fall börjat skörda från det ena av de två gamla träden, som fanns här när vi flyttade hit.

Efter den regniga sommaren med långa kalla perioder, så trodde jag att de behövde längre tid på sig, men jag har lärt mig, att de ska vara klara att göra must utav när de börjar få bruna kärnor och det har de nu.

Blev litet snopen att det  var dags, men när äpplena började falla ner i stor mängd, så jag blev tvungen att kolla om de redan mognat och javisst hade kärnorna börjat bli bruna.

Just den här sorten mister syran rätt så fort, så jag vill gärna börja musta så snart som möjligt.

Fast jag undrar om det inte är i tidigaste laget,  i alla fall, för "kakan" som blir över efter pressningen är väldigt hård och torr.

Eftersom vi inte har någon äppelkross så får jag hacka äpplena med matberedaren. Det är litet knöligt och jag måste dela dem litet först. 

När vi tittat på filmer om mustning  på You tube, så har vi sett allehanda hembyggen för krossningen, så Christer är inspirerad att så småningom försöka bygga en äppelkross.

Däremot så råkade jag se en annons om en press på ett forum, så den köpte vi in för några år sedan och den fungerar jättebra. Den var nästan oanvänd, men vi fick köpa den för under halva priset. 

Christer har byggt en plattform till den, som dels har en förhöjning för det bakre benet, så musten rinner fint ner i skålen och dels har gängade tappar, som passar i "fötterna". Det räcker att jag skruvar på muttern på  tappen i det ena benet, så sitter den ordentligt fast. Jag står på plattan när jag  vevar ner presstallriken.

De som säljer de här pressarna säljer också en sorts nylonpåse, som man lägger krosset i för att sila bort fruktköttet vid pressningen. Den kostar runt 300 kronor. 

ICA säljer tvättpåsar av samma material för 35 kronor! De är ungefär samma storlek och fungerar alldeles utmärkt.

Det är ganska slaskigt att hålla på med det här. Framför allt är det besvärligt att hålla flaskorna, korkarna och musten steril tills man har fått försluta dem. Man får hantera allt så varsamt så man inte bränner sig.

Men oj så stolt och rik man känner sig när man får bära ner alltihop till matkällaren.

Egen must och inte några som helst tillsatser!

Första året jag mustade, så tiggde jag Explorerflaskor av en bekant som hade ett bra lager. De var nämligen precis rätt höjd för att gå in i vår ugn. 

Sedan lärde jag mig, att det också går att ställa flaskorna i en stor kastrull med vatten  och sätta en elektronisk termometer i musten. När den nått 74 ° så håller man den temperaturen i 20 minuter. Sedan är den pastöriserad. Det underlättar, för då kan jag använda olika sorts flaskor.

Använder också en sådana där burkar, som  finns med Fetaost i olja. De är bra för att de rymmer precis ett glas vardera för två personer.
Det är mycket äpplen kvar, så jag kommer säkert att fortsätta i flera dagar med mustning. 

Våra Åkerö och Ingrid Marie är inte mogna ännu, så det blir flera omgångar.

Förra sommaren fick vi kolossalt med gråpäron som vi också mustade, men den musten blev så söt, så man måste blanda den med Ramlösa eller kranvatten, för att den ska smaka bra.

Bygga en enkel plankdörr...

Nu blir det ett inlägg om renoveringen igen.

Idag har Christer äntligen fått ta tag i den punkt på "Att göra-listan", som innebar att vi skulle få en ny dörr till baksidan i snickarboden. Där har hittills bara suttit en masonitskiva, vilket inte försäkringsbolaget gillade.
Däremot gillade mössen den, då de kunde marschera ganska ogenerat ut och in där.
Man kan ju undra varför våra hittekatter, som bor i snickeriet om nätterna, inte håller efter mössen! Eftersom jag är kattallergisk, så får de bo där och då borde de väl göra rätt för sig och hålla musfritt.

Plankorna till dörren och tvärslåarna hade Christer hyvlat redan tidigare, men idag gällde det att mäta noga och bygga ihop.

Urtaget till låskistan hade borrats med stämborren,  innan plankorna slogs ihop.
Glömde ta någon bild, så jag visar en gammal bild från ett annat jobb med stämborren. Stämborren har knivvassa kanter utanför själva borren. Dessa skär, så det blir fyrkantiga hål. Vill man ha ett långt urtag, så vevas arbetsstycket sidledes och borren får gå ner flera gånger.

Stämborren är ovärderlig till sådana jobb, som annars måste ske för hand med stämjärn.

Plankorna hade redan fått spår urfrästa i båda långsidorna, så att det gick att fästa ihop dem med en lös "fjäder".
Senare kommer över- och underkanten att kapas jämna med såg.

Även urfräsningen för gångjärnen gjordes medan plankorna var lösa. Det är en lättare arbetsställning då.

Med handöverfräsen skapades sedan det något kilformade profilspår, som går tvärs över alla plankorna på två ställen. Där ska det sitta tvärslåar som håller ihop hela dörren.

Här slås tvärslåarna på plats.

Det här sättet att foga ihop sker med en metod, som kallas laxstjärt. På den här bilden syns profilen av laxstjärten. Den tvärslå som syns utanpå dörren har alltså en djupare del, som går ner i de underliggande plankorna.
Metoden har den fördelen att det låser plankorna hårt, så att dörren inte börjar hänga sig och  med tiden bli skev.

Därefter pluggas tvärslån med träpluggar.

Pluggarna skärs till med träfibrerna så raka som möjligt. De har sin fyrkantiga form trots att borrhålen är runda. Det är för att de ska greppa bättre i hålet och sitta stadigt.

Pluggarna ska vara aningen större än borrhålet, men spetsas till i änden. När de knackas in så formas de efter hålet. På bilden är pluggen till vänster redan nerknackad.
Överskottet skärs till sist bort med en vass kniv.

När dörren fått över- och underkanten jämnsågade så slipas allt trä så det blir lent att hantera.
Hela dörren är nu hopfogad utan en enda spik.

Gångjärnen på dörrbladet skruvas fast.

En fastnubbad ribba på karmen får hjälpa till med styrningen, när spåren till gångjärnen på karmsidan fräses in.

Håll nu tungan rätt i munnen...

..så hänger dörren snart på plats.
Nu återstår bara ett bleck i karmen till låskolven, ett handtag  och en  nyckelhålsskylt, så går det att stänga och låsa dörren.


Tillägg: På yttersidan av dörrhålet sitter nu även en vanlig uthusdörr. Vill du läsa om hur den byggdes, så finns det här.

Auktionsfynd ...och så surströmming

Oj, vad jag är lycklig över det här meterhöga lilla allmogeskåpet, som jag ropade hem för drygt 800 kronor- med avgifterna- på en nätauktion.

Vi hämtade det igår och hjärtat klappade extra mycket, när jag såg att det är orört. Dvs målningen är tydligen original och mycket välbevarad.
Däremot har möss rört en del. De har gnagt litet på kanten av dörren och där dörren sluter till. Det syns inte i den här vinkeln, men syns ganska väl när man ser det från ett annat håll. Dessutom fattas en mellanbit och nedre underlisten på högra sidan. Det tänker jag "gullprata" med Christer om. Han kan säkert snickra till de bitarna. Sedan kommer min insats i form av att måla bitarna så nära originalet som möjligt. Vet att det inte är helt lätt, men jag har provat förr, så jag hoppas få till det acceptabelt.

Låset i skåpsdörren är verkligen charmigt i sin enkelhet. Verkar hemmagjort.

Ursprungligen kommer det lilla hörnskåpet från Dalarna, men såldes här i Skåne.
Inuti skåpet fanns ett löst pappersark med uppgiften "Skåp från Kåbäcksänge, Hansjö i Orsa" och en släktförteckning från Dalarna, som sträckte sig ända ner till 1600-talet. Där finns typiska dalanamn som Ribb Lars Larsson, Smids Hans Larsson, Maser Anna Eriksdotter. Den senare levde enligt anteckningen mellan 1888-1985.
Papperet är kanske inte en ren ägarförteckning utan mera uppgifter från en släktforskning, men i släktleden finns en person som stämmer med initialerna på skåpet.
Funderar en del på anledningen till att det nu går ur släkten...

I varje fall tycker jag att det blir ett fint kompliment till den här gamla hatthyllan, som ursprungligen satt i mitt barndomshem.

I dag har det varit en lyckodag. Har nämligen ätit surströmming, för första gången i år!
Det är inte lätt att vara surströmmingsälskare i Skåne. Skåningarna har sällan smak för den läckerheten. Där går även gränsen för Christers kärlek och support! Konstigt nog, så gillar han de allra surast luktande danska ostar, så varför inte surströmming - fattar inte skillnaden!

Till all lycka har jag min goda vän, Lena, här i grannbyn, som också tycker om surströmming.   Därför brukar vi äta den till lunch, när Christer är på jobbet.
Lena och jag har haft en sådan frossardag varje augusti de senaste åren.

Surströmming ska ju gärna avnjutas utomhus och det kunde vi göra det den här gången också.
Förmiddagens regn och åskmuller drog bort och vi fick solsken igen, lagom tills vi skulle äta vår strömming.
Solen blev till och med så stark, så vi valde att flytta oss in i skuggan under trädkronorna invid den lilla dammen.

Lena kom med en påse söta vindruvor, som hon hade plockat i sitt växthus. Nu avnjuter jag dessa medan jag bloggar.

Trevligt besök av P&P

På Christers jobb finns en motionsgrupp, P&P, som brukar göra cykelturer. Någon gång på försommaren kom de överens med Christer om,  att ha vårt hem som mål för en cykeltur nu i augusti.
Det är en cykelsträcka på runt 3,5 mil från Lund och till Björka, så det blev även en vilopaus efter vägen.
Igår på eftermiddagen anlände alltså den här glada gruppen, åtföljda av några som anlände i bil.

Vädret var bästa tänkbara så vi valde att sitta ute.

När cyklisterna ringde att de hade vilopaus i Silvåkra, så ställde vi in matformarna i ugnen och en bunke med drycker på kylning. Det blev ganska lagom klart tills de hunnit hem till oss.
Maten vi bjöd på blev mycket uppskattad. Det är roligt att bjuda, när folk äter med god aptit!

Gästerna hade även med sig mycket uppskattade presenter med till oss! Blomma, gott vin, fin olivolja, ett dekorativt hjärta och en påse italienska mandelskorpor.

När jag tidigare på dagen plockade blommor till bordsdekorationerna, så stötte jag på de här små krabaterna. De fick återigen litet kattmat, som de mumsade i sig med förtjusning. De smaskade faktiskt ljudligt.

Sedan blev de så trötta, att de rullade ihop sig och somnade bredvid den tomma assietten.

Vid 22-tiden åkte de sista cyklisterna hem - med bil - och vi kunde nöjda konstatera att hela arrangemanget varit mycket lyckat och trevligt!

Vad P&P betyder? Pilsner och Pedaler var gruppens namn!  :-)

Levande trädgård

Sedan vi både haft pappas begravning och en hel del besök, så känner vi att vi behöver ta det litet lugnt ett tag.
Idag var en fin dag, lämplig att bara njuta av lugnet och det sköna vädret. Bara vattna litet, klippa bort överblommade rosor och stå vid svartvinbärsbuskarna och frossa i bär.

Ja, vilan gällde förstås mest för min del. Christer var tvungen att jobba med bromsarna på Passaten, som ska ombesiktas om ett par dagar.

Det är verkligen härligt att uppleva allt djurliv i trädgården. Här finns massor av fåglar. Det finns inget ljuvligare ljud än när koltrasten sjunger på försommarkvällen. I den lilla dammen finns grodor och ibland kommer någon snok. Sedan springer hönsen fritt hela dagarna, nu när allt är uppväxt.
Djuren gör trädgården väldigt levande.

När vi satt ute och drack kaffe idag, tillsammans med vår vän biodlaren, fick vi kärt besök på innergården. Det var en liten igelkottsunge. Den var inte större än min hand.

I går kväll såg vi tre stycken små ungar bakom stallet. Det kanske finns flera också. De har tydligen haft bo här någonstans - troligen i komposthögen bakom stallet.

Vi ställde ut litet kattmat, som den förtjust smaskade på

tills...

vår Babben också tyckte att det luktade väldigt gott och passade utmärkt även för en hönsnäbb. Den lilla kotten blev rädd och kröp undan, men det dröjde inte så länge förrän den återvände till fatet. Men då hade Babben kalasat upp alltihop, så den fick bara slicka i sig litet såsrester. Kanske lika bra det, så den inte föräter sig på kattmat.

 När nu kameran var igång, så gick jag en runda med den,.

Runt ingången till Undantaget blommar klematisen 'Jackmanni' som bäst. Allt annat grönt, som ligger runt takkupan,  är en akebia, som rakt inte känner några gränser. Den kommer från andra änden av rabatten där den gått upp och fyller ett gott stycke av taket. Den har även krupit iväg och gått upp på den här sidan om kupan.  Den har skickat en massa slingor mellan vår tröskel och trappstenen och är numera också på väg att klättra upp genom Summer Snow längst ut vid knuten.

I den ganska skuggiga hörnan utanför porten mellan husen, håller Awakening på att komma igång. Nu längtar den efter en spaljé.

Blåregnet har fått fullt med knoppar igen, så det ser faktiskt ut att bli en lika stor återblomning som den blomning som kom under försommaren.

Magnolian, som vilade sig i våras och bara presterade en enda blomma, har visst kommit alldeles snett. Den har nu i två somrar blommat på sensommaren i stället för på våren. Det är många knoppar, som ser ut att vilja blomma nu. Då hinner den knappast sätta nya knoppar, så det kommer troligen att fortsätta så här säsongsförskjutet!

Likaså har honungsrosen 'Lykkefund' kommit av sig och skickat fram en blommande kvist långt efter att alla andra vissnat bort.

 

Röd solhatt, Echinacea, Purpurea, tycks vara väldigt lockande för fjärilar. När jag kom förbi med kameran var det flera påfågelsögon, som flög omkring.

Den nyckfulla damen Jacqueline du Pré har skickat fram en riktigt praktfull kvist med ljuva rosor.

Till sist stannar jag vid vårt ärtstöd och mumsar på några ärtskidor. Det är en sort som heter Salladsärt och som får tjocka fyllda ärtbaljor. Man kan äta hela skidan då den fortsätter att vara krispig och jättegod, även sedan ärtbaljan är så här stor.

Provodlingsrosorna och litet annat.

I vintras blev vi, deltagare i ett trädgårdsforum, erbjudna att bli provodlare för några rosor. Det går ut på att notera hur de rosor man fick utvecklas och sköter sig.
Det är både jordtyp, läge, odlingszon, sundhet och härdighet, som ska rapporteras.

Min andel är fjorton stycken rosor som alla, utom en, står i en egen rabatt. Det var just den här provodlingsrabatten, som orsakade Christers skadade rygg, med tre månaders inflammation och starka smärtor.

Nu blommar alla rosorna utom den, som står på ett annat ställe. Det är en klätterros, som jag har planterat vid vår stenmur. Ja, egentligen blommar den också, men den enda blomman hittills har vissnat, så jag har ingen bild på den.
Hellan, som har förmedlat rosorna till oss, har bett att få bilder på våra provrosor, så jag har varit ute och tagit bilder.
Först bilden på rabatten.

Det blir litet konstigt, när man samlar enbart rosor i en rabatt. När man dessutom inte vet i förväg hur de ser ut, så blir det svårt med balansen också. Det blev alldeles för mycket starkt rosa längst bort från kameran -  faktiskt värre i verkligheten, än vad som syns på bild.

Bland provrosorna fanns ett par, som jag är extra glad för. Det är framför allt Kordes
'Alexandra',

med oerhört vackra blommor - speciellt när de är så här halvt utslagna.

Är väldigt förtjust i den litet fransiga, vågiga ytterkanten. Sedan är det också en härlig färg. Tyvärr verkar den här rosen rätt regnkänslig.

Nästa favorit är Tantau-rosen 'Artemis', som har små söta vita blommor och väldigt bulliga och runda knoppar.

Artemis är en ganska låg buske, som jag har planterat i framkanten av rabatten.

Under årens lopp har jag lärt mig att rosenbuskar växer om sig och blir med tiden större än man väntade sig, så jag antar att de kommer att fylla upp mellanrummen rätt väl. I varje fall avvaktar jag en sommar till.

Däremot kommer jag att flytta isär de tre 'Pink Pearls, som blev alldeles för mycket ihop. Här är bara en och jag tycker att det är redan det  är över gränsen till vad som är vackert! Dessutom skapar den mycket skräp, som förstärker den känslan.

Här kommer också litet annat från trädgården.

Just nu blommar  rugosahybriden Dr. Eckner om med en blomma. Underbart vacker! Hoppas att den kommer att växa till sig till nästa år och få många skott!

En klematis, 'Kardinal Wyszynski',  som vi haft i flera år, men som inte blommat speciellt bra under vårt gamla päronträd fick litet mera ork, när den fick mycket mera gödsel i våras.