Så blev det en flock

Innan hönan Henrietta hade fått sina första kycklingar, så hade våren kommit och jag fick sällskap av henne ute i trädgården, där jag höll på att röja bort sly, hallonris och brännässlor.
Under åren som gården stått öde hade naturen återtagit trädgården, så jag fick gräva mycket och det hjälpte Henrietta till med.

En dag fick jag se, att grannen hade släppt ut sin lilla hönsflock på gården. De var sakta på väg mot vår gård, när Henrietta fick syn på dem.
Vad skulle nu hända?
Snabbt skyndade hon sig iväg till de andra och jag kände hur en liten sorg började växa fram i hjärtat. Nu skulle hon förstås återförenas med sin gamla flock igen och lämna oss.
 Hela dagen gick de omkring tillsammans och plockade i sig fynd från marken.

När kvällen kom började grannens höns dra sig hemåt mot sitt hönshus. Som jag väntat, så gick Henrietta med dem fram till stallknuten och var på väg att försvinna ur min åsyn.
Men så plötsligt, kom hon ihåg sig! Hon kom springande i full fart - mycket målmedvetet - tillbaka mot vår gård,  rakt förbi mig och snabbt mot stallet.
Det var som om hon var rädd att stalldörren skulle ha blivit stängd för natten.
När hon kom nära dörren och såg att den var öppen, så stannade hon upp och pickade litet en stund innan hon gick in.
Så småningom har jag märkt, att hönsen gör just så när de ska gå in för natten. Kanske är det en instinkt för att kontrollera att inga fiender är i närheten när de söker sitt nattskydd.

Vi har alltid undrat över, vad som fick Henrietta att lämna sin flock mitt i vintern och flytta över till oss. Flockinstinkten är ju så stark hos höns. Det måste ha varit något som skrämde henne.
Det har berättats, att en gång kom folk med en hund på besök till grannen. Hunden började jaga hönsen och när tuppen försökte gå emellan så blev han ihjälbiten.
Om det var den gången Henrietta flyttade över till  oss, har vi inte lyckats reda ut.

På hösten fick vi ta över de övriga fem hönor som grannen hade. Nu hade vi fått en liten flock.
Den gamla griskätten hade fått bli hönshus och Christer byggde en hönsgård, bakom stallet, så vi kunde ha hönsen instängda när vi åkte bort.

Det finns så många härliga minnen med hönsen.
Vad sägs om den här härliga minen hos barnbarnet Frances! Ren lycka!

Eller den här lilla krabaten, som vill beskåda världen litet mera från ovan.

Första gången mamman tar sina kycklingar med sig upp på sittpinnen, så undrar man alltid hur hon burit sig år att få upp de små. De har ju inga fjädrar! Ändå sitter de plötsligt där uppe.
Som vanligt sker det i smyg. Det händer aldrig när man ser på.

Som "hönsakadorra" har man åtskilliga möjligheter att oroa sig!
Första gången jag märkte att flera hönor trängde sig in i samma rede som någon annan ruvhöna, så försökte jag förstås plocka ut inkräktarna. Det var helt lönlöst! När jag gick därifrån, så låg de snart där igen.
Christer som hade längre erfarenhet av höns, tog det lugnt.
-Oroa dig inte, de reder ut det där!
Och det gjorde de förstås. Den här lilla flocken hade tre mammor, som samsades om att locka på kycklingarna och passa dem för faror.

Genom åren har det blivit många kycklingkullar och det är alltid så trevligt att ha dem omkring sig.

En del av hönsen blir så tama, att de vågar hoppa upp i mitt knä för att hämta russin.
Herman är alltid en gentleman, som släpper ner russinen till hönsdamerna, som väntar på marken nedanför.
Tills sist blir han ändå alltför frestad och börjar äta upp russinen själv.

Som tack för mat och vård får vi jättegoda små ägg från våra höns. Någon gång då och då unnar vi oss en god skånsk äggakaka med massor av ägg i och rikligt med stekt fläsk till.