Hönan Henrietta

Det var den första vintern jag bodde i Skåne och det hade blivit januari 2002. Vi höll på med att bygga vår bostad i Undantaget. 
Det hade varit ganska kallt en tid och det låg någon decimeter snö på marken.

En dag när jag kom ut på gården, så fick jag se en liten vit dvärghöna komma spatserande i snön, in på vår gård.
För mig var det en absolut overklig syn - det kunde nästan lika gärna ha varit en schimpans.
Som jämtlänning - förvisso utan större hönsvana -visste jag att höns alltid höll sig inomhus på vintern. De gick inte runt och hälsade på inne på andras gårdar! De kunde definitivt inte tåla, att vada runt i snön och kylan utomhus.
 Förskräckt stirrade jag på hönan och ropade till Christer; men hjälp vad betyder det här?
Varifrån kommer den här hönan och hur ska den klara sig ute?
Vad ska vi göra? Jag kände mig helt villrådig.
Christer menade, att hönan säkert tänkte återvända dit hon kommit ifrån, så vi behövde nog inte göra någonting alls.
Vi bor ju i en liten by och vi hade inte sett några höns på någon gård i närheten, så det var ett mysterium varifrån hon kommit.

Hela dagen gick och jag tittade alltmer oroligt på hönan, som fortfarande gick omkring på gården, när det började bli kväll.
I stället för att gå sin väg, så bestämde hon sig för att undersöka vår stallänga. Där valde hon sig en nattplats uppe på hästspiltan.
Dörren fick stå öppen, ifall hönan skulle komma på andra tankar
.
Det gjorde hon nu inte, utan även nästa dag stannade hon inne i stallet.
Nu måste hon vara hungrig, så vi gav henne litet mat och vatten. Dagarna gick.
Hönan hade bestämt sig - här skulle hon vara! Hon lämnade aldrig stallet, inte ens på dagarna.

Någon vecka senare åkte vi till Jämtland och var borta i nästan två veckor.
En god vän hjälpte oss att mata katten Alice och hönan.
När vi återvände hade det blivit sent på natten.  Det hade snöat ordentligt, så det var svårt att köra in på gården.
När vi kört in så fick vi se den lilla hönan. Hon hade gått ut och antagligen inte hittat in igen. Hon satt ute på en lastpall, som stod lutad mot väggen.
Hönan var helt översnöad och satt alldeles orörlig. Det kändes hemskt att se.

Christer lyfte upp hönan, borstade av henne och bar in henne till stallet igen. Hon gav inte ett ljud ifrån sig.
Hönan klarade äventyret utan att bli sjuk, men efter det så gick hon inte ut på gården igen,  förrän det blivit vår med solsken och gröna gräsmattor!

Vid det laget hade vi också fått reda på att hönan faktiskt kom från våra närmaste grannar. De hade en liten flock höns, som vi inte visste om.
Då de inte tänkte ha hönsen kvar, så fick vi gärna behålla hönan.

Hönan skulle ha ett namn.  Hen, som höna på engelska, och så var hon vår etta som höna. Då passade Henrietta bra. Så fick det bli.

När våren kommit så hade hönan i smyg gjort sig ett rede i en vrå och lagt ägg. Plötsligt hade vi en "surhöna", som man säger om ruvhönor.

Stackars Henrietta visste inte, att det behövdes en tupp! Hon ruvade på obefruktade ägg.
Nu fick vi allt  hjälpa henne på traven!
När vi fått tag i befruktade ägg, hos en uppfödare i Dalby, så bytte vi ut hennes ägg och lät henne ruva vidare.
Den första kycklingen, som kläcktes hos oss, var en svart dunboll med en liten vit prick mitt på huvudet. Det är den kycklingen,  som blev vår tupp Herman. Den vita pricken växte så småningom ut till en stilig halskrage.

Herman lever fortfarande, och är tio år gammal. Men numera är han inte så intresserad av att uppvakta hönsen, utan går omkring och lever pensionärsliv.
Henrietta är borta sedan rätt många år.

Här är Henrietta med Herman och hans två systrar. Kycklingarna är bara ett par dagar gamla.