Min pappa har gått över gränsen till evigheten

I tisdags när vi satt och åt middag kom ett telefonsamtal.

En ung, ovan och säkert nervös sommarvikare, på pappas äldreboende, "ville bara meddela, att nu har Anton avlidit". Anton, min pappa, som skulle ha blivit 96 år om två månader.

Först kunde jag inte fatta vad den unga flickan från personalen sa.
Inget hade förvarnat oss om, att det kunde hända så hastigt. Han verkade ju som vanligt för någon dag sedan, när min syster och svåger besökte honom.
Visst hade vissa saker förändrats de senaste veckorna, som tydde på att han kanske hade fått någon mer propp i hjärnan. 

Han hade börjat sjunga högt. Han som aldrig någonsin brukat sjunga förut. Den snälla fridfulla person, som varit vår pappa, hade också förändrats och kunde även bli litet retlig ibland.
Men vi tänkte nog, att slutet skulle komma litet mera gradvis. Det blev inte så.

Pappa hade suttit och ätit middag med god aptit, enligt personalen, och sedan skulle han vila en stund.
När de kom in för att titta till honom en stund senare, så var han död.
Det är så skönt att veta, att döden kom helt fridfullt. Det känns så rätt för en man med hans lugna personlighet.

Det blir väldigt omtumlande när man får ett sådant bud. Man vill inte tänka på, att man aldrig mera ska få träffa honom, samtidigt som man av hela hjärtat unnar honom den frid han nu fått.

När vi fått dödsbudet, så gjorde vi oss i ordning och åkte upp till Helsingborg, där pappa haft sist sista boende. Min syster och svåger hade kommit före oss, så vi fick ta ett gemensamt avsked.
Personalen hade gjort honom i ordning. De hade tvättat och rakat honom och satt på honom hans finaste kläder. Han såg så fridfull ut.
Jag hade tagit med en liten bukett med vackra Crocusrosor och blå salvia. Buketten la jag i hans famn.

Hela avdelningen, där pappa bodde fram till slutet, ska flyttas till ett nytt ställe, i mitten av augusti. Det blir stora omändringar och mycket ny personal. Med tacksamhet tänker vi på att pappa slapp vara med om det.
Han har fått bästa tänkbara vård på hemmet och vi har vid varje besök känt den goda atmosfär som fanns där. Man såg hela tiden mycket vänlighet och stor empati från personalen till de boende. Pappa sa också alltid, att allting var så bra.

I fredags var det själaringning i vår bykyrka, som ligger ett stenkast ifrån vår gård. Här ska pappa, den 3 augusti, begravas vid mammas sida.
Sonen med familj var just här på besök och vi gick upp och satte oss inne i den sommaröppna kyrkan under klockringningen.
Lilla barnbarnet Ella fick hjälpa till med att tända ljuset i ljusbäraren.