söndag 27 januari 2013

Kvinnokraft

Nu när vi håller på att flytta över alla saker till vårt nya hem, så kommer det fram allt möjligt som är både gömt och kanske också glömt. En sådan sak ska jag berätta om nu.

När jag började blogga för snart ett år sedan, så skrev jag här om dem, som bodde i huset före oss.
Det var familjen Olsson, som bestod av mor, far och de två döttrarna Anna och Ingeborg.

Som andra ogifta döttrar på den tiden hade de båda systrarna arbetat med att skapa bland annat lakan och dukar till sin "hemgift". På den här tiden fanns inte allt möjligt att köpa som det finns nu.
Hemgiften var den hemutstyrsel som bruden skulle föra med sig, när hon skulle börja som husmor i ett eget hem. En rejäl flicka skulle föra med sig en grundutstyrsel av lakan, handdukar, dukar, mattor och ibland också gardiner.

En del av Annas och Ingeborgs hemgift fick vi genom underliga vägar tillbaka hit till huset för ett par år sedan.
De som genom testamente ärvde allt deras linne, var ett par systrar som umgåtts i familjen. De  tyckte inte att de hade bruk för allting och frågade därför oss, om vi var intresserade av att få en del. Det tog vi förstås gärna emot.

När vi fick den gåvan, så bodde vi trångt i vårt lilla Undantag. Det här var saker som man inte använder idag, så jag stoppade ner plastsäcken i en av våra kistor och har inte tänkt så mycket mera på den sedan dess.

Nu skulle jag använda kistan för annan förvaring och lyfte därför fram säcken med lakan och dukar.

Eftersom varken Anna eller Ingeborg gifte sig, så finns där helt oanvända lakan - förmodligen avsedda som brudlakan.
Det är nedlagt mycket arbete på dem. Framför allt på spetsarna, som är av flera olika typer. Såvitt jag litet amatörmässigt kan bedöma, så är det både knypplade och virkade spetsar. På ett par av lakanen är det dessutom ganska bred fin hålsöm. Den måste ha tagit evigheter att sy.


Det känns litet vemodigt att tänka på att ingen av dem gifte sig. De måste ju ändå ha tänkt sig det, eftersom de la ner så mycket arbete på detta. Man undrar varför det blev så?  Det verkar ha varit rätt vanligt förr, att flera ogifta syskon - speciellt döttrar - blev kvar i föräldrahemmet livet ut. Man undrar om det berodde på att friarna inte dög, eller om det var för få tillfällen att hitta en bra partner i en sådan här liten by?

Nu för tiden används ju knappast enkellakan, så de här kommer väl att bli liggande i en låda som kuriosa.

Har övervägt om jag skulle kunna sy om och använda lakanen som gardiner, men våra fönster är rätt små och vi är inte ens säkra på att vi vill ha gardiner, som skymmer det härliga ljuset.
En dag när vårt hus säljs, så får vi i stället hoppas, att nästa ägare också vill överta linnet.

torsdag 24 januari 2013

Konstiga känslor när man flyttar

Är så innerligt lycklig över att vi äntligen fått flytta in i boningshuset. Vi går båda omkring härinne och myser, eldar i sättugnen och trivs vansinnigt bra.

Fast ska sanningen fram, så har vi verkligen inte flyttat klart.
Det är litet av ett 15-spel när man flyttar. Innan vi kan göra det där,, så måste det vara klart, som inte går att göra förrän vi har fixat det där...
Idag har vi i varje fall börjat flytta in bokhyllor och hurtsar till kontoret.
Det är ett konstigt fenomen, som jag har upplevt vid nästan alla flyttar. När man flyttar från mindre till större bostad, så får ändå inte sakerna plats!!! Har ni också varit med om det?

En annan sak, som jag inte hade väntat mig, är känslorna för vår gamla bostad i Undantaget. En sorts sorg!
Jag känner mig som en svikare, som har övergivit den kära bostaden! Skuldmedvetet skyndar jag igenom rummen. Därinne har jag haft så  många lyckliga år och trivts så väl och nu bara överger vi allt...
En halvt utflyttad bostad ser förstås alltid sorglig ut. Åtminstone tills man får städa upp igen. Nu dansar dammråttorna runt och det ligger framdragna saker överallt .

Det är bitande kallt ute och vi  får måna litet extra om Skipper och de andra katterna, så de får energi att stå emot kylan.

För att kunna drömma mig bort till sommaren, så har jag letat fram en bildfilm, som jag skapade för ett par år sedan, av bilder från vår gård och trädgård.
Den har jag lagt länken till här i vänsterspalten, under min presentation.
Om du har lust, så kan du klicka på bilden, titta och lyssna på en 7 minuter lång sommarlängtan!


lördag 19 januari 2013

Katter, katter, katter...och litet annat också

Skipper är tillbaka och verkar inte alltför illa åtgången. Det känns väldigt skönt att han är här igen.
Har inte varit så nära att jag kunnat studera hur hans öga ser ut. Han skuttar snabbt över gårdsplanen, när han är ute. Han verkar ha valt något annat liggställe, för jag ser honom aldrig där han brukade ligga förut.
Vi har försökt att passa på och gå ut med ljummen mat när vi ser honom, men det är inte alltid han hinner få något, för det har kommit hit två katter till, som också håller till ute på logen. De kastar sig över maten, så fort det kommer något i skålarna.
Det är en katthona och hennes kattunge från i somras. Försökte ta en bild på kattungen, men den smet iväg in ibland bråten på logen.

Vi vet var de katterna egentligen bor. Det är vår grannes katter, men han verkar ha varit bortrest sedan flera veckor. Tyvärr har jag inte heller sett att någon annan har varit där och skött om matningen. Vet att han anser att katter framför allt ska föda sig själva på möss, men tyvärr så fungerar det inte, åtminstone inte vintertid, så de är mycket utsvultna.
Den lilla kattungen är dessutom säkert för liten för att jaga, men för stor för att dia sin mamma. Den piper så ynkligt.
Ja, vad ska man göra? Vi kan inte ha så här många katter, men vi orkar inte heller med att se dem svälta!
Förstår verkligen inte, att man kan vara så här hjärtlös mot sina djur, men för grannsämjans skull är det svårt att anmäla också!

För övrigt så försöker vi beta av en sak i taget, av det som återstår att göra i huset.

 Nu har den sista delen kommit, som ska sitta ovanför vedspisen inne i spiskåpan . Det är en termostat, som känner av när värmen stiger därinne och startar då en fläkt som  ventilerar bort värmen.
Ni som följt bloggen kommer kanske ihåg att vi ska sätta ett par extra ledlampor ovanför vedspisen för att få litet balans i belysningen. Eftersom ledlampor är rätt känsliga för värme, så vill vi försöka skydda dem på det här sättet.

Älskar den nya induktionshällen, men ack så svårt det är att hålla glashällar rena och blanka. Hushållspapper fungerar verkligen inte! Fungerar knappt ens om man använder hällrengöringsmedel. Det är som om man gnider med en fet trasa. Det blir fetspår hela tiden. Man torkar och gnider, men de tar aldrig slut!
Nu har jag funnit att det bästa och lättaste sättet är, att oftast tvätta av hällen som vanligt med disktrasan och ev Yes och sedan torka torrt med en mirakeltrasa. Det fungerar faktiskt rätt bra.
Tycker ni också att det är problem med rengöringen av en glashäll?

Själv har jag tagit itu med att klä om några gamla köksstolar, som vi fått av en släkting.
Hade ett helt oanvänt tyg liggande, som jag skaffade när vi höll på att bygga Undantaget, vår gamla bostad.
Det var avsett till köksgardiner, men vi märkte när vi flyttade in där, att vi inte ville ha några gardiner i köket, så tyget har legat i ett skåp sedan 2001!
Nu kom det till pass på stolssitsarna.
Stiftar fast tyget på de gamla träbottnarna, som hade en hel och bra stoppning sedan tidigare. Det gamla tyget hade blivit mycket smutsigt och behövde bytas.
Så här blev resultatet.

Nu skiner solen och det är mindre än -5°. Man kanske skulle ta den där promenaden, som väntat i några dagar...

onsdag 16 januari 2013

Stackars Skipper

Eftersom jag är kattallergisk, så bor våra katter Bill och Bull inne i snickeriet och får följaktligen också sin mat där. Som jag berättat tidigare, så bodde de först hos en granne, men bestämde sig för att de hellre ville bo på vår gård och det fick vi helt enkelt bara acceptera. Nu har de bott hos oss i så många år, så de minns säkert inte ens att de haft något annat hem.
När vädret tillåter, så får dörren till snickeriet stå på glänt, så att katterna kan gå ut och in som de vill. I somras började en främmande katt smita in i snickeriet och äta av kattmaten.
Då jag tänkte att det var en katt som hörde hemma i byn, så försökte jag jaga iväg den när jag såg den.

Så småningom började vi förstå att det här var en hemlös katt och då veknade mitt hjärta. Den måste naturligtvis få mat! Så vi började ställa ut mat, som den glupskt åt utav. Den har en sovplats ute i den gamla vagnsporten på trösklogen. Där ligger några balar torv och en del gullfiberisolering. Katten, som vi tror är en hankatt, har fått namnet Skipper, eftersom han har som en liten skepparkrans runt "haklinjen".
Efter att ha blivit bortschasad av mig under lång tid, så är Skipper naturligtvis ganska osäker på mina avsikter och är mycket skygg för både Christer och mig. Han drar sig alltid undan varje gång vi kommer nära.

Våra gamla katter anser att han ska jagas bort, men är litet för fega för att ge sig i direkt slagsmål.

Igår kväll, när dörren stod öppen en kort stund, hade Skipper smitit in i snickeriet för att äta. När Christer skulle stänga dörren för kvällen, så märkte han inte att Skipper var därinne, utan han blev instängd med de andra katterna.
Eftersom vi hade -16° i natt, så var jag ganska bekymrad över hur Skipper hade det ute i kylan på trösklogen. Tidigt i morse gick jag ut med varm kattmat. Tyckte att jag hörde honom röra sig, men såg honom inte.
En stund senare skulle jag släppa ut de andra katterna. Då fick jag till min  förvåning se Skipper uppe på en fönsterhylla i snickeriet. Först blev jag jätteglad över att han var inne i värmen. Bill och Bull verkade inte bry sig om honom, så jag stängde dörren och gick därifrån och hade någon sorts tanke att de kanske skulle kunna husera därinne alla tre.
Fast jag förstod ju att de inte var vänner än, så efter ett tag bestämde jag mig för att släppa ut Bill och Bull, så Skippper skulle våga gå ner och äta och dricka. När jag försiktigt gick litet närmare, så såg jag att han troligen har blivit klöst i ena ögat. Det såg inte riktigt rätt ut inne i sin håla. Den stackaren hade nog fått fightas med våra gamla katter i alla fall!
Hann inte tänka så mycket mera innan han hoppade ner och sprang som en pil ut genom dörren och  in mot trösklogen. Har lockat och skramlat med matskålarna, men han syns inte till. Har han känt sig tvungen att ge sig av?
Nu är jag förstås jätteorolig, för hur han har det.
Det är ytterligare en kall natt. Han har inte heller fått i sig någon mat och han kanske har svåra smärtor i ögat och nu kan han inte ens ligga på sin vanliga plats.

Undrar varifrån han har kommit? Är det någon som tröttnat på sin katt och bara släppt av honom i byn? Det förekommer tyvärr ibland.

Ni förstår min oro, eller hur?

söndag 13 januari 2013

Nu har även datorerna flyttat.

Idag har det hänt flera bra saker. Det allra bästa är att vi äntligen fått flytta över skrivbord och datorer till vårt nya hem. Nu kan jag sitta vid datorn som vanligt igen och ni kan också ringa på Skype till mig igen!


Ändringen av nätverket har tagit ganska många timmars eller rättare sagt dagars jobb, men i går kväll blev det färdigt. Likaså fick vi in telefonen, så nu börjar allt känns normalt igen.

Eftersom vi har ganska mycket extra kringutrustning runt våra datorer, så tog det mycket tid att lösgöra allt och inte minst att rengöra alla delar.
Ojoj, så mycket damm som kan samlas på delarna! Tyckte att jag hade dammtorkat dem rätt bra före jul, men det var många ställen jag inte hade kommit åt, märkte jag idag.
Är väldigt glad för att vi hädanefter slipper ha routern på skrivbordet. Den har nu fått sin placering i en skrubb på ovanvåningen. Varje sak mindre på skrivbordet gör det ju lättare att städa.


Nästa sak som jag gläder mig åt är att vi lyckats baxa upp den här otroligt tunga ekkistan till övervåningen. Den har stått där datorerna nu ska vara och vi har gruvat oss för hur vi skulle orka bära den uppför trappen.
Christer kom till slut med förslaget att vi skulle lossa de bakre järnen som håller locket på plats och bära kistan i två delar.
Sagt och gjort! Locket kunde vi två hjälpas med att få upp, men vi fick be vår granne komma och hjälpa Christer med själva kistan. Det blev för tungt för mig.
Nu står den i alla fall där uppe och jag har packat ner alla julsakerna i den.

Inte kunde jag tro, att vi hade så mycket julsaker, men fullt blev det, fastän kistan är stor!
Det är i varje fall väldigt skönt att ha allt samlat på ett ställe.


torsdag 10 januari 2013

Men inte så här...

Ikväll är jag ganska sorgsen. Vi har förlorat en av våra hönor idag.

Då vår gamle tupp Herman dog i somras, så bestämde vi oss för att låta hönsflocken försvinna på naturlig väg.
Till hösten blir Christer också pensionär och då vill vi vara litet fria, att åka hemifrån då och då. Men vi ville förstås  inte, att våra höns skulle behöva bli mat för andra djur.

Idag när Christer kom ut för att köra iväg med bilen, fick han höra en höna som skrek till och såg att en duvhökshanne hade slagit den.  När Christer hann närmare så såg han, att hönan  redan blivit så illa skadad att den var bortom räddning. Det var bäst att låta höken behålla bytet. Han lyfte och flög iväg med den då  troligen redan livlösa hönan.
 Duvhöken ska inte klandras. Den är skapad till att skaffa sig mat på det här sättet.
Men det var inte så här vi tänkte, att våra höns skulle försvinna på naturlig väg!

Nu måste vi stänga in hönsen i utomhusgården igen, för när höken har hittat en hönsgård, så återkommer den ofta flera gånger.
Hönsen förstår inte varför de inte får springa omkring som vanligt och tycker att det är förfärligt tråkigt att gå inne i hönsgården dag efter dag. De är ju vana att kunna gå överallt.
De andra hönorna blev så skrämda, så de kom inte fram alls på flera timmar, fastän jag visslade på dem.  Det vet de att vissling betyder godis och då brukar de komma sättande på en gång. Men nu kom ingen alls.

Oturligt nog hade dörren till hönsgården blåst igen, annars hade nog sökt sig in i skydd där, när de blev rädda.
Vi letade runt gården i ett par timmar, men endast en höna fann vi. Den satt på burtaket till hönsgården och verkligen bad om att bli hämtad. Dit nådde jag inte, men den kom så småningom ner och sprang in. En av hönsen låg i äggredet, så den slapp vara med om det förfärliga.

När jag gick min tredje sökrunda, efter ett par timmar, så hittade jag tre av hönorna inne bakom några höga perenner i en rabatt vid husväggen. Där tryckte de och vågade inte röra sig.

De andra tre hittade jag till slut inne i ett tätt snår i grannens trädgård. De vågade knappt gå över vägen trots att jag stod i närheten. Det var en fasansfull dag även för dem.

Under höstmånaderna försvann tre hönor inom kort tid för oss. En blev slagen av någon rovfågel för där hittade vi  fjäderhögen.
Två försvann bara spårlöst, vilket ofta betyder att de gjort sig ett rede någonstans utanför hönshuset och ligger och ruvar. Fast då brukar man se dem efter en tid, när de kommer fram och äter bland de andra.
Ruvhönor avslöjar sig genom att de har ett annorlunda beteende. Dels brer de ofta ut vingarna litet extra  och burrar upp sig mycket med fjädrarna, dels liksom morrar de åt de andra, om de kommer för nära. De  springer också omkring litet oroligt medan de äter. Efter en stund kan man se hur de marscherar iväg med bestämda steg. Det är då man har chansen att smygtitta var de har sitt rede.

Men de två som försvann har aldrig visat sig, så de blev säkert offer för räv eller hök.

Vi trodde inte att vi hade rävar direkt på gården, men för några veckor sedan fick vi en kväll se en räv som sprang runt inne på gården och nosade överallt, innan den sprang ut från gårdsplanen igen.

Nu har vi bara åtta hönor kvar. Av dem är det inte så många som lägger ägg. I varje fall inte regelbundet. De flesta är ungefär som husbondefolket,  i pensionsåldern.

Det är alltid så tråkigt när man mister djur. Även höns har en personlighet och är saknade när de försvinner.

måndag 7 januari 2013

Hultan bortom ån

Strax nedanför vår gård rinner Björkaån. När man går över bron och ängen så kommer man snart in i skogen som kallas Hultan.
Det är en underbar skog att vandra i. Den är som en stor sal med en mjuk, grön heltäckningsmatta.

Tog en bild med min mobil, men fotografen var visst inte riktigt i form och telefonen varnade att batteriet nästan var tomt.

Såg ju en röd symbol men tog för givet att den varnade om batteriet. Det gjorde den tydligen inte, utan visade att jag tog video!
Orsaken har jag inte riktigt klar för mig - kan verkligen inte alla funktioner på den här nya telefonen!
När jag kom hem och laddade in från kameran så uppenbarades allt felaktigt hanterande...Bilden blev en liten videosnutt i stället för stillbild. Den var dessutom upp och ned! Varför händer sånt alltid mig??? ;-)

Fick lösa problemet genom att ta en stillbild från videosnutten och sedan använda Picasa för att vända den rätt.
Det är alltså ingen  mästarbild, men jag visar den för er i alla fall, för att ni ska få se den underbara skogen.
Som norrlänning upphör jag aldrig att tjusas av, att kunna gå på skogens stigar, utan att pulsa i snö fast det är en vinterdag i januari.

söndag 6 januari 2013

Vardagen återvänder

Nu har alla barnen åkt hem med sina familjer och det är ganska tomt och tyst efter dem.

Det blev en mycket trevlig och härlig jul - precis en sådan som jag hade drömt om att det skulle bli.
Det är inte så ofta saker blir som man föreställer sig, men det här blev verkligen det.
Alla hjälptes åt med det som skulle göras, så det blev tid för avkoppling för alla och alla trivdes.

Det en fantastisk fördel att vi kunde använda även Drängkammaren och Undantaget för gästerna. Det betyder att väskor, ytterkläder och bäddar var fördelade på olika ställen, så man behövde inte uppleva någon trängsel.

Yngsta barnbarnet, 21 månader gammal, tyckte att farmors nya skafferi var det intressantaste stället att pyssla i. Därnäst kom spisar och kaminer.

Julen hade inslag av amerikanska seder, eftersom en svärson är från USA. Bland annat hängdes strumpor upp till julaftonsmorgonen.

 Sedan kom förstås tomten på besök.

Tomten, som var gammal och litet trött, hade svaga ögon och fick hjälp att läsa på paketen.

Nyåret firade vi med vänner och det var en jättetrevlig kväll med god mat och mysigt umgänge.

Idag på trettondagsaftonen vaknade vi till en underbar dag med solsken och mycket blått på himlen.
Det var alldeles vindstilla och absolut rätt dag för att klippa druvstockarna. De ska enligt regeln klippas mellan jul och nyår, men då hade vi ingen tid. Det går antagligen lika bra trots att beskärningen blev först idag.

 Så här såg det ut före klippningen. Ett enda virrvarr.

Och så här såg det ut efteråt. Det bildas bara druvor på årsskotten, så det mesta får tas bort.

Det märktes på hönsen,  att det var en dag att njuta av, nu när det var uppehåll i regnandet, vindstilla och litet solvärme, även om  de inte var så glada över att jag saboterade deras skydd mot rovfåglar.,

Tibastens knoppar börjar svälla.

Löktoppar tittar upp ur marken.

Den vackra härdiga krysantemumen utanför boningshuset har redan en massa gröna skott.
Men än är det vinter, även om dagar som idag kan förleda en att tro att det börjar bli vår. Kamelian vid yttertrappan behöver säkert ligga inbäddad ett bra tag till.