Loppis och tomater

Är en helhjärtad älskare av loppisar!
Nästan hela vårt bohag är införskaffat på begagnatmarknaden. Skulle egentligen ha lust att säga hela vår gård, men det vore ändå att överdriva en aning!
Dels gillar jag förstås, att få tag i bra saker för en billig penning, men jag tycker också mycket om känslan, att återanvända i stället för att kasta. Tycker att det är rätt förskräckligt, att vi  människor lever, producerar och förbrukar på ett sätt, som kommer att skapa stora miljöproblem för våra efterkommande.

Det lilla vi handlar begagnat gör förstås ingen större skillnad, men vi är många som gillar loppisar, så en viss påverkan får det ändå.
Det man kan fundera över är, vad som kommer att hända med allt, som inte ens går att sälja på loppisar - det är allt ganska mycket det också! Vart ska allt detta bråte, överallt på jorden, ta vägen?

Förra lördagen köpte jag på idrottsföreningens loppis en stor trasmatta. Den var billig - bara 40 kronor, men krävde en del åtgärder. Den var rent ut sagt dåligt vävd, så jag fick förstärka den  med min symaskin på en massa ställen, där trasorna skulle skarvas.

Sedan den blivit tvättad och torkad ser den i alla fall riktigt fin ut, eller hur?
Tror att jag ska ha den här, i den bortre hallen vid badrummet, där man inte går med ytterskor.
Eller så hamnar den så småningom vid våra datorplatser. Som ni ser, så ligger redan en annan matta här i hallen.

De två senaste nätterna har vi haft frost. När vi öppnade rullgardinen på morgonen, så var gräset vitt och Christer fick varmköra bilen en stund innan han åkte till jobbet.
Det var alltså dags att plocka av alla tomater före frostnätterna.
Våra tomater har vuxit ute på friland, så de har inte hunnit mogna så bra. Det mesta är körsbärstomater, som är himmelskt goda.
Så sådde jag en sort som jag hade fått som frö. Den sorter heter Pinnolo.

Varje tomat har en lustig liten spets längst ner, som om de vore spritsade.
Det är första året jag odlar dem, men de lär vara synnerligen hållbara, och på forumet säger man att de kan hålla sig fräscha ända in i januari.

Nu ligger de i alla fall här och väntar på mognad.

Brunnshäll av kalksten

Som jag har berättat om tidigare ganska långt ner i det här inlägget, så har det förr legat en fyrlängad 1600- 1700-talsgård, ungefär där vi nu har vår trädgård. Den gården hade en grävd och stensatt brunn mitt inne på sin gårdsplan. Den gamla gården är borta, men den fint stensatta brunnen finns kvar.
Sedan brunnen inte längre var i bruk har den blivit igenfylld. Det tyck ha varit med allt möjligt bråte, för en del verkar nu ha börjat murkna bort. I varje fall har den igenfyllda ytan sjunkit litet för vart år vi har bott här.
Det är det som gjorde att vi överhuvudtaget hittade brunnen. Stenhällen ska ligga här och täcka öppningen.

När ytan hade sjunkit ihop så framträdde den stensatta brunnsväggen.

Det är här brunnen ligger, inne i ogräset i nedre vänstra hörnet, alltså precis intill vägen där man svänger in mot gården.

Christer har alltid pratat om att han skulle vilja ha ett gammeldags brunnslock med kalksten och så en sådan där brunjong - alltså en stång, som användes som motvikt när man firade ner hinken i brunnen. Han har förresten skaffat smidet till stången för många år sedan. Fast under husrenoveringen har det förstås blivit nerprioriterat. Även stenmuren ska lagas mot brunnen.

Nu kan ni säkert förstå hur ivrig han blev, när en brunnshäll av kalksten för en tid sedan annonserades ut på Blocket - till högstbjudande!
Det var en bra bit uppåt landet, vilket förstås var en nackdel, men här gällde det att bestämma sig, för hur ofta ser man en brunnshäll av kalksten utannonseras?
Budet blev antaget och i söndags begav vi oss upp till Västergötland för att hämta hällen.

I flera dagar bekymrade sig Christer för, hur vi skulle få upp hällen på släpvagnen. Han har fortfarande känning av sin ryggskada, som nästan gjorde honom oförmögen att ens klä på sig strumporna själv, under flera månader i våras.
Hällen  var hela 1,80 x 1,80 meter och drygt decimetern tjock, så det var inget man kunde lyfta för hand.
Han hade frågat om säljaren hade någon traktor med skopa eller lyft, , men det hade han inte, så vi hade tagit med oss plankor och rullar och en vajervinsch, för att försöka dra hällen upp på släpet.
Värsta scenariot vore, att vi hade fått åka hem utan att ha fått med oss den!

Lättnaden blev därför stor när vi svängde in på gården och  fick se en lastbil med lyftkran som stod redo.
Säljaren hade lånat den på sin arbetsplats och  till och med förberett med lyftstroppar runt två träbalkar, som höll den i läge. Det var väl förberett får man säga!

Christer hade också förberett med Lecablock, som fördelades ut på vagnen, för att hällen skulle ligga med stöd under transporten.

Så kom då det spännande ögonblicket när hällen skulle sänkas ner på släpet. Skulle det säcka ihop?

Allt gick som planerat och de långa plankorna, som skulle användas om vi måste dra upp hällen, kunde nu sågas av till lagom längd.

Nu står ekipaget vid vår gård och väntar, medan vi funderar ut hur stenhällen bäst ska komma på sin plats.

Uppgraderad

Det är länge sedan jag gjorde något inlägg. Släktforskningen har tagit mycket tid ett tag.
Nu vet jag i alla fall, att jag har blod från "Svedjefinnarna" i Gräsmark, Värmland - familjen Pöntinen, under 1600-talet!
Hittade också, att jag i den grenen har en anmoder, född 1630, som hette Abbelona. En form av samma namn som min lilla sondotter har som andra namn, Appelonia. Ett litet ovanligare gammalt släktnamn på hennes mors sida. Nu finns det alltså även från hennes fars sida

Idag har jag blivit mera uppgraderad än jag någonsin varit förut! Har nämligen varit i Malmö och hämtat ut min nya mobiltelefon. Håll i er nu -  det är den splitternya Iphone 5!
Synd att man numera är en kvinna som  behöver en längre lärtid, än man gjorde förr! Den är ju helt annorlunda än min gamla Eriksson.
Det är tur att Christer har en Iphone, så han kan handleda mig.
Hittills har jag åtminstone lärt mig hur man ringer och hur man svarar.
Sedan har jag också varit ute i trädgården och provat den inbyggda kameran. Den tar säkert bra bilder, bara man håller händerna stilla. Det gjorde jag inte - åtminstone inte för varje bild, men här får ni några smakprov.

Det kommer att bli väldigt bekvämt att kunna ta bilder med telefonen, som jag ändå har med mig hela tiden.

Igår fick jag hjälp i trädgården. Då tog vi ut den elektriska häcksaxen, för att klippa bort perenner.
Det gick otroligt bra! På tre timmar hade vi klippt bort en hel massa. Det hade nog tagit ett par veckor, om jag skulle ha klippt med sekatören och den manuella häcksaxen!
Båda "häckarna" med plymspireor kapades som en dans. De är tuffa att klippa för hand med sina hårda stjälkar.
Minns ni när vi kom från semestern i somras och plymspirearaderna såg ut så här?

Även mängder av funkior åkte iväg. De som har stått på var sida om drivbänken och kökslandet. De är så otroligt jobbiga och hemska att hålla på med på våren, för då är de sega och sliskiga.

 I bakgrunden ser man vidjehortensian 'Annabelle', som stöttat sina tunga blomstjälkar mot plymspirean. Den blev litet vilsen, när stödet försvann.

Hängde upp några av blomhuvudena på tork på gardinstången i sovrummet. Hoppas de torkar snyggt, så kan de få bli ett fint arrangemang under vintern.

Igår såg jag en rådjursget med tre ganska små kid, inne i vår trädgård - mitt på dagen!  Det är säkert de som har mumsat i sig alla våra rosor och en hel del annat med.
Nu håller mamman på att lära de små var det finns godsaker!
Till våren måste det bli någon form av staket!
De var så hemskt söta, men jag måste försöka hålla dem från min trädgård!

Har plockat en korg med de senare äpplena, Ingrid Marie, men det finns fortfarande några, som inte är mogna att plocka än. De ska lossna lätt och lukta äpple, när de är plockfärdiga.

Tomaterna har fortfarande massor av omoget, så jag hoppas på ytterligare några varma och fina dagar, innan frosten slår till.

På bilden här nedan, lyckades jag få fokus för långt bort, men de får ändå illustrera våra dahlior.

Härnäst står dahliorna i tur att plockas upp för vinterförvaring, men än blommar de på. Det här är en sorts näckrosdahlia, som jag tycker mycket om. Problemet är att de blir så väldigt höga, runt 170 centimeter. De måste stöttas ordentligt om de inte ska lägga sig ner.