torsdag 10 januari 2013

Men inte så här...

Ikväll är jag ganska sorgsen. Vi har förlorat en av våra hönor idag.

Då vår gamle tupp Herman dog i somras, så bestämde vi oss för att låta hönsflocken försvinna på naturlig väg.
Till hösten blir Christer också pensionär och då vill vi vara litet fria, att åka hemifrån då och då. Men vi ville förstås  inte, att våra höns skulle behöva bli mat för andra djur.

Idag när Christer kom ut för att köra iväg med bilen, fick han höra en höna som skrek till och såg att en duvhökshanne hade slagit den.  När Christer hann närmare så såg han, att hönan  redan blivit så illa skadad att den var bortom räddning. Det var bäst att låta höken behålla bytet. Han lyfte och flög iväg med den då  troligen redan livlösa hönan.
 Duvhöken ska inte klandras. Den är skapad till att skaffa sig mat på det här sättet.
Men det var inte så här vi tänkte, att våra höns skulle försvinna på naturlig väg!

Nu måste vi stänga in hönsen i utomhusgården igen, för när höken har hittat en hönsgård, så återkommer den ofta flera gånger.
Hönsen förstår inte varför de inte får springa omkring som vanligt och tycker att det är förfärligt tråkigt att gå inne i hönsgården dag efter dag. De är ju vana att kunna gå överallt.
De andra hönorna blev så skrämda, så de kom inte fram alls på flera timmar, fastän jag visslade på dem.  Det vet de att vissling betyder godis och då brukar de komma sättande på en gång. Men nu kom ingen alls.

Oturligt nog hade dörren till hönsgården blåst igen, annars hade nog sökt sig in i skydd där, när de blev rädda.
Vi letade runt gården i ett par timmar, men endast en höna fann vi. Den satt på burtaket till hönsgården och verkligen bad om att bli hämtad. Dit nådde jag inte, men den kom så småningom ner och sprang in. En av hönsen låg i äggredet, så den slapp vara med om det förfärliga.

När jag gick min tredje sökrunda, efter ett par timmar, så hittade jag tre av hönorna inne bakom några höga perenner i en rabatt vid husväggen. Där tryckte de och vågade inte röra sig.

De andra tre hittade jag till slut inne i ett tätt snår i grannens trädgård. De vågade knappt gå över vägen trots att jag stod i närheten. Det var en fasansfull dag även för dem.

Under höstmånaderna försvann tre hönor inom kort tid för oss. En blev slagen av någon rovfågel för där hittade vi  fjäderhögen.
Två försvann bara spårlöst, vilket ofta betyder att de gjort sig ett rede någonstans utanför hönshuset och ligger och ruvar. Fast då brukar man se dem efter en tid, när de kommer fram och äter bland de andra.
Ruvhönor avslöjar sig genom att de har ett annorlunda beteende. Dels brer de ofta ut vingarna litet extra  och burrar upp sig mycket med fjädrarna, dels liksom morrar de åt de andra, om de kommer för nära. De  springer också omkring litet oroligt medan de äter. Efter en stund kan man se hur de marscherar iväg med bestämda steg. Det är då man har chansen att smygtitta var de har sitt rede.

Men de två som försvann har aldrig visat sig, så de blev säkert offer för räv eller hök.

Vi trodde inte att vi hade rävar direkt på gården, men för några veckor sedan fick vi en kväll se en räv som sprang runt inne på gården och nosade överallt, innan den sprang ut från gårdsplanen igen.

Nu har vi bara åtta hönor kvar. Av dem är det inte så många som lägger ägg. I varje fall inte regelbundet. De flesta är ungefär som husbondefolket,  i pensionsåldern.

Det är alltid så tråkigt när man mister djur. Även höns har en personlighet och är saknade när de försvinner.

14 kommentarer:

  1. Vad fint du skriver om dina höns, förstår att de är saknade. Hoppas nu det går bra för de du har kvar, och att höken håller sig borta!
    Ha en fin dag.
    Kram Maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Maria, jag ser först nu att jag glömde att skriva svar till dig! Förlåt!
      Tack för medkänslan!
      Hoppas också att kunna skydda de övriga hönsen för duvhöken. De har så litet att gömma sig under nu, när det inte finns något lövverk, så det är bäst att de får gå inne i hagen med nättak.

      Kram! Märit

      Radera
  2. Det är uppenbart att dina höns har självbevarelseinstinkten intakt men rovdjurens liv går å andra sidan ut på att försöka överlista den. Den som lyckas bäst överlever på den andres bekostnad. Där finns ingen solidaritet med de svagare från de starkares sida.

    För den som mister sina djur känns det hårt! Hönsen kanske inte innebär någon ekonomisk förlust men de är ju trots allt en del av den gemenskap som konstitutionerar det man uppfattar som sin tomt och sin värld. De kommer att fattas den.

    Hök och räv och kanske även hungriga strykarkatter har säkert sett hönsen och känt deras lockande dofter förr. De gör ju emellanåt sina lovar förbi för att se ifall det finns något att fånga. Det är så deras liv ser ut precis som du säger. Nu på vintern är det inte lika lätt att hitta mat för dem som på sommaren. De tvingas efter hand bytena äts bort ta risker och gå nära hus och gårdar för att försöka sig på vad som möjligen finns tillgängligt där. Höken kommer nog igen som du säger. Kan hönsen ta sig under tak av hönsnät klarar de sig kanske men enbart nätstaket gör ingen ingen nytta mot faror ovanifrån. Blir ert nästa byggprojekt en nättäckt hönsgård?

    Jag minns hur det hemma i byn fanns en hagelbössa lätt tillgänglig ifall hönsen behövde skyddas. Komma så nära att det gick att träffa var sällan möjligt men att brassa av ett slott i luften kunde ju också ha en viss avskräckande verkan. Frågan var väl vem som blev värst skrämd av skottet, hönsen eller höken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vår hönsgård har redan ett nättäckt tak. Hönsen är väl rätt skyddade där, även om själva hönsgården har sina brister sedan ett tungt snötäcke för något år sedan knäckte en stolpe och fick hela nätkonstruktionen att släppa litet från väggen. Tyvärr har det aldrig blivit åtgärdat på grund av alla möjliga andra prioriteringar. Nu känns det inte heller så aktuellt när vi snart inte har någon flock kvar att skydda.
      Det är bara det. att hönsen tycker att det är högst ointressant att gå där inne, eftersom de är vana vid att springa lösa. De förstår nog inte att de är bättre skyddade där.
      Man ser på dem att de har långtråkigt.
      Nu måste de ändå gå därinne tills det blir litet lugnt ute. Vi har många katter här omkring, men det har aldrig hänt att de försökt ta någon vuxen höna, trots att vi har dvärhöns. Däremot brukar de titta längtansfullt efter kycklingar. Fast då brukar mamman vara en god försvarare.

      Radera
  3. Ock ock ock här sitter jag med tårar trillandes ner för kinderna.
    Ett så sorgligt inlägg. Du vet ju vilken hönsmamma jag själv är och jag kan lätt leva mig in i ert sökande, pockande och förskräckelse över det inträffade. Man vill ju inte utsätta hönor för varken, faror, skräck eller smärta. Men som sagt rovdjuren är rovdjur och skall ju också leva. Fast det känns grymt. Vi har massor med rovfåglar, glador, ormvråkar osv här i skogen och utan nät över hönsgården hade det inte tagit lång stund för dom att norpa allihop. Här stryker både räv och mård runt!
    Precis om du skriver har höns personlighet och man vill dom ju bara väl. Hoppas att de överlevande hönorna och ni kan få en lugnare vår.
    Kram Maln

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för medkänslan och omtanken Malin!
      Nu får de gå inne i hönsgården, som har nättak, men som jag svarade förut till BeBest, så tycker de att det är förfärligt långtråkigt, eftersom de är vana att gå lösa på gården.

      Den dagen man skaffar sig djur, så skaffar man sig också en framtida sorg...
      Men man vill ju ändå ha djuren.

      Radera
  4. Höken, ett orosmoment som inte går att stoppa med mindre än nät... Det är tråkigt med hönsförluster som sker på det viset.
    Här får hönsen gå i inhängnad större delen av dagarna men vara lösa ute när jag är i närheten. De tycker ju inte att det är så intressant med hönsgårdslivet, men med lite hö att sprätta i och några äpplen att hacka i går det att locka ut dem.
    Hoppas de övriga går fria från angrepp.
    Trevlig helg!
    / maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det ställe som har nättak är vår hönsgård, men där tycker de att det är så långtråkigt. Idag sitter de hellre inne på pinnarna än går ute i hönsgården. Men det är tvunget att hålla dem instängda nu ett tag.

      Trevlig helg till dig också!

      Radera
  5. Usch och fy vad trist!
    Hoppas de andra får vara ifred.
    Kram
    Annika
    som skall fixa länk till dig i helgen. Har varit så dåligt på det under en lång tid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nu får de hållas under skydd ett tag.
      Känner en viss olust över att jag klippte druvorna häromdagen, för där under trasslet hade de bra skydd. Men druvorna ska ju klippas, så vad gör man?

      Kram! Märit

      Radera
  6. Jag tänker på er och som med Malin, det faller en tår. Det är svårt när djur nära och kära (även djur) i närheten drabbas.
    Krama käraste och hönsen från mig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din medkänsla!
      Ja nu får jag öka deras skydd, för annars försvinner flocken snabbare än vi har tänkt.

      Radera
  7. Åh, så ledsamt! Ja, och även om det är en del av "naturens gång" så är det ju ändå något annat när djur man lärt känna drabbas. Även jag hoppas att de andra får vara ifred.
    KRAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Nu får jag anstränga mig än mer, för att skydda de andra så mycket som möjligt!

      Kram! Märit

      Radera

Hej!

Det är alltid väldigt roligt att få kommentarer! Vill så gärna att du visar att du besökt min blogg! Tack!

Märit