En tuppepok är slut

De senaste månaderna har vi sett att vår tupp Herman har verkat skröplig. Han har inte följt med hönsen som förr,  utan ofta stått och halvsovit för sig själv. De senaste dagarna har han också haft problem med balansen, så det blev svårt för honom att böja sig fram och äta, men han har ändå gått ut på gården. Men i morse när  jag kom för att öppna hönsluckan, så låg han ner i höet och andades bara svagt och till slut somnade han in i hönshuset.

Herman var den första kycklingen som föddes här hos oss. 
En kolsvart liten dunboll med en vit prick mitt uppe på huvudet. Hans kull föddes i maj 2002, så han var drygt 10 år, vilket väl är en ovanligt hög ålder för en tupp. Mamma Henrietta var en riktigt duktig hönsmamma. Hur hon kom till oss har jag berättat om här.
Herman har varit en väldigt trygg och snäll tupp och en riktig gentleman. Han var aldrig aggressiv mot folk, som en del tuppar kan vara.  Han plockade alltid åt hönorna av godsakerna, innan han åt litet själv av det sista.

Här är han ibland sina damer. Just vid det här tillfället var han inte så villig att posera, eftersom han höll på att ömsa stjärtfjädrar, men jag knäppte ändå ett kort.

Hönorna är litet fega ibland, men det var inte Herman. Han hoppade gärna upp i mitt knä och plockade russin  ur min hand. Dem släppte han sedan ner till sina hönor.
Vet att jag har en bild på det, men den hittar jag inte nu.

Ikväll var det ett underbart varmt och ljuvligt väder. Efter en motionstur på cykel, så vi satte oss ute i skymningen med en ljuslykta och ett glas vin och talade om allt som hänt här under de här tio åren som Herman funnits hos oss.
Nu kommer det ingen ny tupp till hönsen, för vi har bestämt oss för att sluta med höns, när de sista dör.
När Christer blir pensionär om ett år, så vill vi vara litet fria att åka bort ibland.