Snart nytt år.

Endast några få timmar återstår av året 2013.

När jag tänker tillbaka på året så har det varit ett härligt år. Det är första året vi bott i vårt boningshus, sedan det mesta av renoveringen nu är avklarat och vi stortrivs. Alla funktioner är utmärkta. De känns nästan bättre än vi hade väntat oss.
Vi har gjort - och även haft - många trevliga besök. Det är sånt som förgyller livet litet extra.

Men årets bästa är ändå att Christer nu också har blivit pensionär, så nu får vi vara tillsammans hela tiden.

Eftersom vi nyss varit bortresta över julen och ätit gott och druckit gott, så visade vågen några kilo uppåt igen. Då bestämde vi oss för att fira en lugn nyårsafton på tu man hand med litet smalare mat.
Nåja, det gick väl sisådär med det.  Kvoten är redan fylld, kan man säga. Men vi kommer i alla fall att ha litet räkfrossa och något gott att dricka inför tolvslaget.

Idag har vi börjat klippa druvorna. Vi hann åtminstone klippa en stor, den som växer invid entrén. Där sparade vi en lång gren som lagt sig uppe på taket. Nu är den bunden under takkanten. Till hösten förväntar vi oss att det ska  hänga druvklasar över ingången...
När Christer lämnade stegen en stund så rusade båda katterna upp mot taket för att se vad han höll på med där uppe.
Katter är verkligen skickliga på att balansera även på en stege där klorna knappast kan få något fäste. När båda var där överst på den smala stegen stod jag först med andan i halsen och undrade hur det skulle gå.

Sedan sprang jag in efter kameran, men hann inte ut i tid. Bull var redan nere på marken och Bill var på väg ner, när jag kom ut.

Bull var i lektagen, så han kastade sig över den långa, vissna stängeln från den gamla stockrosen när jag höll på att klippa den i bitar. Han gillade inte att få en massa gammalt boss i munnen, men ville inte ge upp leken utan klöste fast stockrosen, medan han försökte spotta ut det.

Nu ska vi sätta oss och välja ut en bra film och därför säger vi...

Rosen är en av mina provodlingsrosor, som heter Artemis.

Stormen Sven

Det har väl knappast undgått någon att Sverige haft besök av stormen Sven.
Den här gången fick Skåne en rejäl påhälsning. Översvämningar i kuststäderna och många fällda träd och även några sorgliga dödsfall.
För vår del måste jag säga att vi klarade oss bra. Till och med soptunnorna stod upprätt efteråt. Det var bara litet torra kvistar från lönnen som låg här och var på gårdsplanen.
Vi sände många tacksamma tankar över att vi under sommaren låtit ta ner de stora trädkronorna från de döda almarna. Nu slapp vi vara rädda för att grenar skulle blåsa ner och skada någon eller något.

Men stormen dånade över oss i nästan två dygn, så det var litet svårt att sova. Dessutom försvann strömmen vid 17-tiden på eftermiddagen och kom inte tillbaka förrän vid 11-tiden nästa dag. Då går det inte att göra någonting av det som man normalt sysslar med.
Det känns rätt förargligt att halva byn alltid har ström, när vi blir strömlösa. De har ett säkrare nät på något sätt, trots att vi har samma leverantör, Sjöbo Elnät.
Sedan början av augusti har vi haft 14 avbrott - långa och korta - medan den andra halvan av byn inte haft annat än något enstaka avbrott under få minuter. Det gör att vi känner oss smått upproriska, vi som bor i "fel" halva och kräver att Sjöbo Elnät gör något åt nätet till vår del.

Förutom det besvärliga med att vara strömlös, så har vi ändå möjligheten att ordna det hyfsat bra för oss.
Med hjälp av vår sättugn och vedspis hade vi det faktiskt både varmt och skönt.

Vi kunde laga mat på vedspisen och sedan satt vi och läste i skenet av en massa stearinljus.

I flera år har jag önskat en snygg julgran i plast, då jag är allergisk för någonting hos äkta granar - troligen terpentinet.
En dag den här veckan åkte vi ner till Vellingeblomman för att titta på de granar de visat i sitt reklamblad.
Aldrig hade jag kunnat ana vilken jättebutik det var. Slingrande gångar i all oändlighet. Kändes nästan värre än IKEA.
Överallt var det oerhörda mängder av juldekorationer av alla upptänkliga slag.
Vi undrade verkligen över hur i all världen de hunnit ställa upp och skylta med allting?
Slutligen, när vi började tänka på vad de kunde ha där resten av året, så kom vi på en lösning som kanske förklarar det hela. De kanske inte alls har någonting annat där.
Under sommaren är det ju växter som gäller och då behövs säkert inte alla dessa stora rum, så de kanske helt enkelt låter det mesta stå kvar och stänger av den delen av lokalerna fram till nästa jul...

Vårt ärende var ju att hitta en julgran och det gjorde vi också. Faktiskt en riktigt snygg och naturtrogen plastgran, eller vad tycker ni?

Vi hittade också en sorts ljusslinga med LED-ljus där ljusen satt riktigt tätt. När det är mörkt blir det som en glittrande girland.

För en tid sedan visade Christer mig en funktion på min Iphone, där man kan ta panoramabild.

Här ser ni en sådan bild tagen med 180° vinkel, medan man sakta vrider sig själv och kameran.
Granen syns nästan i mitten av bilden.

Nu önskar jag er alla en skön 2:a Adventssöndag!

Det lackar mot...ja åtminstone mot 1.a Advent.

Snart är november, den längsta och tråkigaste av årets månader, slut. Nu kommer en tid med pynt, ljus och glitter.
Har faktiskt fått julkänsla redan. Jag som brukar irritera mig på att affärerna börjar så tidigt!

I går försökte vi få tag i en Adventsgran till rundeln på gården, men inte fanns det någon försäljare än.
Vad håller de egentligen på med? ;-)  Har de inte märkt att Åhléns och andra börjat för flera veckor sedan.

Nåja, vi satte i varje fall upp vår ljusgardin i bokhäcken, så vi fick starta litet i alla fall. Det är de ljusen som jag målade med orange nagellack för att slippa det blå ljuset. Litet skarpt är det fortfarande, men i verkligheten ser det faktiskt bättre ut än på bilden.

Litet mer julförberedelser pågår.
Idag har jag gräddat rullrån.
Alltid när jag gör det så tänker jag på min farmor, som är borta sedan över 40 år.
Hon gjorde världens underbaraste rullrån med ett gammeldags rånjärn på vedspisen.
Har också provat det, men oj, så svårt det är att få jämn och fin färg på rånen. Järnet måste vändas vid rätt ögonblick.

Numera gräddar jag i ett elektriskt rånjärn, som jag hittade helt obegagnat på en loppis.
Det är en otrolig skillnad så mycket mindre stress det blir med ett elektriskt järn.
Fast just idag blev det stressigt!
Mitt under gräddningen, så fick järnet spatt och blev plötsligt alldeles för hett. Rånen blev omedelbart brända.  Järnet hade gått sönder!!!
Ja, vad kan man vänta sig efter några års användning?
Vi satte igång att söka på nätet efter ett nytt järn och visst finns det. Faktiskt flera olika.
Under tiden jag googlade så öppnade Christer järnet och fann att den pyttelilla termostaten var helt insmord med fett. Efter rengöring fungerade järnet igen. Min underbare, händige man!

-Det här är ett resultat av att jag - till min mors stora förtvivlan - öppnade alla leksaker för att konstatera hur saker kunde hända med dem, konstaterade maken nöjt. Det var sällan jag fick ihop dem igen efteråt!

Numera får han ihop sakerna också, så jag kunde fortsätta gräddningen med det lagade järnet.

När tiduret ringer är det dags att rulla upp rånet.

Min rullpinne har en skåra, där jag petar in kanten på rånet för att rulla upp det.

Så fort rånet svalnat några sekunder, så kan man dra av det från pinnen.

Det känns härligt att få fylla kakburken med "farmors rullrån"!
Det borde egentligen vara hänglås på kakburken, för han, den händige, är ett riktigt kakmonster...

I morgon ska jag baka saffransbullar. Har inget favoritrecept där, så nu ska jag ägna en stund åt att söka efter ett bra recept.

Har du kanske något som du kan dela med dig?  :-)

Det gamla skåpet

När jag var några år gammal,  så lekte jag ofta i underskåpet på ett stort, gammalt ärvt hörnskåp från släktgården.
På den tiden hade barn inte så många leksaker och oftast inget eget rum. Det där underskåpet blev alltså mitt lilla lekrum.
Där inne brukade jag sitta och leka med min kära, slitna och solkiga docka, med målat stelt pappansikte och tygkropp.
Det fanns säkert några andra leksaker också, men det är faktiskt bara dockan och en sak till som jag minns. Det var en sådan där bräda med en kula i snören på undersidan, som fick kycklingar att picka på brädan, när man lät kulan svänga.

När mamma och pappa av åldersskäl skulle flytta ifrån vårt gamla hem för tiotalet år sedan, så fick hörnskåpet komma till oss i Skåne.
Det är ett allmogeskåp med ganska enkelt utförande, men det är ändå älskat av högst nostalgiska skäl.

Hyllorna och bakstycket är rätt grovt hyvlade med många spår och kvisthål.
Det är inte så lätt att fastställa när det är tillverkat, men ganska säkert använde min farmors föräldrar det i sitt kök, i mitten av 1800-talet.
Ursprungsfärgen var en rätt dyster grå färg. Det målades om två gånger under mammas och pappas ägo. Det var inte så aktuellt att vara rädd om ursprungsfärger då.
Första gången fick det en blågrågrön färg och nästa gång blev det en ljusgrå lackfärg. Den färgen hade nu börjat flaga av och det såg ganska trist ut.

Vid flytten från hemgården var skåpet för stort för att få ut genom en av dörrarna. Baksidan av överskåpet och några hyllor måste plockas av. I det skicket fraktade vi det sedan på släpvagn ner till Skåne.
Eftersom vi då bodde i en gård under totalrenovering, så hamnade hörnskåpet uppe på snickerivinden - fortfarande i delar.
Tanken har hela tiden varit, att skåpet skulle stå i  "stuan", alltså vardagsrummet,  när boningshuset skulle bli färdigt.

Till julen förra året flyttade vi ju äntligen in i boningshuset  och i somras var det alltså dags att ta fram skåpet från snickerivinden.
För att vara säker på att skåpet skulle passa bra i rummet så tog vi in det och provade trots att det saknades både baksidor och hyllor.

Det passade faktiskt bättre än väntat, så det var bara att skrida till verket.

Det fanns en liten förhoppning om att det skulle kunna bli ett "antikmålat" skåp, dekorerat det med något enkelt allmogemönster.
Då måste den förstås lackfärgen bort, så både Christer och jag ägnade många dagar åt att värma och skrapa bort den gamla lackfärgen.

Trots att färgborttagningen skedde utomhus, så kände vi påverkan av ångorna. Christer fick faktiskt litet svårt att sova nätterna efter skrapandet.

Sedan ytorna slipats så var det dags att börja måla alltihop.

En ljusgul färg av äggoljetempera blandades, för att få bli en ljus botten. Det var tänkt att den skulle skina igenom litet när jag målade den gråblå färgen för att ge ett antikt utseende. 

Nu uppdagades det, att det verkligen var en amatör i aktion. 

När det första varvet torkat kunde man knappt se någon färg. Mera färgpulver och mera ägg och mera linolja. Mycket mera behövdes det!

Kontrollen över hur färgen blandats gick snabbt förlorad ...

Nåja, till sist fick skåpet en acceptabel grundfärg och sedan den torkat började tillblandningen av slutfärgen.

I det här skedet var tanken att skåpet skulle få en gråblå färg, något i stil med vad som var vanligt på jämtländska allmogeskåp.

Även den gråblå färgen skulle vara äggoljetempera. 

Sent en kväll målade jag underskåpet, men blev inte särskilt nöjd med färgen. Tänk att det ska vara så svårt att få till en bra färg i rätt nyans, lagom mängd och lagom tjocklek!

Mitt i natten vaknade jag och kände en stark olust inför den blågrå färgen. Den hade nog blivit för mörk... Motvilligt upp och över till Undantaget, där skåpet stod under målningstiden.

Färgen hade inte hunnit torka! 

Beslutsamt torkade jag bort färgen igen och gick till sängs i gryningen.

Det var skönt att den mörka färgen var borta, men jag kände mig också rätt stukad som målare. ganska villrådig om fortsättningen.

Till sist enades Christer och jag om, att den ljusgrå färgen, som det varit målat med, varit en ganska bra kulör.

Nu var experimentlusten definitivt över och en färdigblandad pärlgrå linoljefärg inhandlades. 

 Det är många varv som de här delarna har varit med om vid det här laget, men nu här ligger och står de för den slutliga torkningen.

För ett par veckor sedan blev Christer pensionär och det firade vi med släkt och vänner.

Skåpet som inte var helt färdigt stod som en kuliss, men det syntes ju inte så väl.

Den gula grundfärgen fick bli kvar i dörrarnas speglar och på ett par andra dekorlister.

Men någon regelrätt allmogemålning blev det alltså inte - åtminstone inte den här gången.

Trädplockaren

Igår var den här, dagen som vi både gruvat oss för och längtat efter.
Flera av våra döda almar har haft sina kronor kvar och det har varit rätt oroande. Varje gång det har regnat och blåst, så har det fallit ner grenar och kvistar. Oftast på vägen som går inunder, men ibland har även våra planteringar skadats.
Vi har gruvat oss för kostnaden och samtidigt oroat oss för, att det skulle kunna hända någon olycka med nedfallande grenar.
För inte så länge sedan - faktiskt när vi var på vår blixtresa till Tyskland - blev det störtregn och åska. Då hade det fallit ner några stora grenar, tjocka som manslår. Det hade naturligtvis varit högst ohälsosamt att passera där då och vi insåg, att nu fanns ingen återvändo. Kronorna måste bort!

Vänner hade rekommenderat Trädplockaren i Blentarp. Han kontaktades och kom hit för att besikta jobbet. Jo det skulle gå bra och det skulle inte heller bli dyrare än vi hade räknat med.
Märkligt, sånt är sällsynt!
Ja, nu har vi förstås inte fått fakturan än, men han sa inget igår om någon avvikelse...

Strax efter åtta igår morse var han på plats och började plocka ner grenar. Han började först med ett träd som redan hade nerkapade grenar sedan tidigare, men som vi ville ha något lägre.
Det ser inte ut att vara så mycket när man står på marken och ser uppåt, men oj, så stora de är när de ligger nere.
Den här maskinen hade en griparm med en motorsåg under gripklorna. Föraren kunde styra runt hela utrustningen väldigt elegant från sin manöverpanel.
Trädplockaren berättade att han själv konstruerat den här utrustningen och genom åren gjort förbättringar efter hand. Han hanterade den verkligen med yttersta elegans. Vi var synnerligen imponerade över hur skickligt han gjorde arbetet. Snabbt gick det och ingenting av våra planteringar blev det minsta skadat.

Det som plockades ner la han i flaket. Emellanåt körde han fram och lyfte ur det till vår infart, där det kunde tas om hand.

Våra vänner ryckte åter ut till vår undsättning och kapade upp allt i mindre bitar, som transporterades fram till stallet...

...där det kan klyvas till ved. Här ligger en del och väntar. Det finns mycket mera.
Med den här stora mängden kommer det att ta några dagar att ta hand om allt.
Vår "vedbod" i stallet måste utökas. Men det kräver en del resor till soptippen först.
Jobbet här på gården liknar ofta ett 15-spel. Först måste man flytta det, som ska ligga där något annat måste flyttas osv. Det blir så lätt så, när mycket är på gång samtidigt och inte hinner förbereda allt i god tid.

Det var med stor lättnad vi såg Trädplockaren åka iväg och allt hade gått bättre, snabbare och smidigare än vi hade förväntat oss. Den mannen rekommenderar vi i vår tur gärna!

Så här såg det ut idag på morgonen. En litet ovanlig syn, men man vänjer sig säkert.
Själva huvudstammarna har vi sparat, för på alla växer stora klätterrosor.
Det är  i varje fall fantastiskt skönt, att grenarna nu är borta och inte kan falla ner och skada någon som passerar.
Den dag de stora stammarna ger upp, är det förmodligen någon annan som bor på gården Mariehem  och får ta det bekymret.

Brunnshällen

Sommaren har inneburit många trevliga stunder, både med besök och resor. Det har inte varit så mycket tid till själva gården, men några större projekt är i alla fall avklarade under den här sköna sommaren.
Dit hör, att vi har fått brunnshällen, som jag berättade om här, på plats över brunnen.

Våra tillfälliga hyresgäster i Drängkammaren tog ledigt ett par dagar för att hjälpa oss.

Först lyfte de upp nerrasade stenar och grävde bort en stubbe, som stod i kanten av den tidigare igenlagda brunnen.

För att få en säker grund för den stora hällen, så svetsade Christer ett stativ att lägga under den.

Den stensatta kanten måste lagas och avvägas.
Eftersom brunnen låg inne på gårdsplanen för den tidigare gården, så finns det ett "stenor", alltså en stensatt markyta, i höjd med brunnen. Vi har träffat på stensättningen tidigare också, vid grävningar i trädgården.
Vid någon tidpunkt efter att den gamla gården brunnit, täcktes "stenoret" med ett lager jord, som man kan se här.

Här gällde det att få ner den tunga hällen från släpvagnen. Det gick till så att den lyftes upp hörn för hörn tills det gick att få in Lecablock inunder, tillräckligt högt för att frilägga släpvagnen.

När vagnen var borta kunde en sida i taget lyftas med traktorns gaffel. Lecastenarna plockades bort allt efterhand, tills hällen var nere på underlaget.

När hällen knuffats i rätt läge med traktorn, placerades runda störar under och framför den. Den skulle rullas fram till sitt rätta läge. Eftersom det var en lutning neråt, så spärrades rullarna med plastkilar.

Det gick nästan oväntat lätt att få den att glida ner till rätt läge. Sedan återstod bara att plocka bort hjälpmedlen och fylla upp med jord runt kanterna.

Här ligger nu hällen och ser ut som om den alltid har funnits där. Det är väldigt skönt att det stora hålet är övertäckt. Samtidigt är det litet synd, att brunnens vackra stensättning nu är dold igen.
Nu undrar man bara hur länge det ska dröja innan det material, som någon fyllt brunnen med, ska vara förmultnat så att vattenytan kommer i dagen igen.
En sak återstår ännu och det är att flytta tillbaka de stora stenarna som hade fallit ner i brunnen och nu ligger där bredvid. Stenmuren ska lagas så att den slutar mot hällen.

Tidigarelägga en födelsedagspresent.

Om två månader går Christer i pension. Som vi har längtat efter den dagen!
Det kommer att bli underbart att få vara tillsammans alla dagar. Vi har så många planer och idéer som vi vill förverkliga. När man får lust att resa bort några dagar, så är det bara att packa väskan och ge sig av.
Fast det är kanske som jag läste i någon annans blogg. Det är själva planerandet som är viktigt. Genomförandet är en helt annan sak. Ja, vi är rätt hemkära båda två, så vi blir nog ändå mest hemmavid.

Hur som helst så hade jag försökt lista ut vad maken vill ha för lämplig födelsedags- och tillika pensionärspresent. Hade några olika förslag i tankarna.
Plötsligt dök den upp - på eBay i Tyskland. Den perfekta presenten!

Nu förstår ni säkert att det är svårt att smyga sig iväg till Tyskland för att hämta en present. Den var dessutom skrymmande, så vi fick lov att resonera om saken. Det kunde inte bli någon överraskningspresent precis.

Efter litet mejlande med säljaren kom vi överens.
Tidigt i onsdagsmorse gav vi oss iväg mot Niedersachsen. Mot Hellwege, en ort nära Bremen.
Eftersom jag aldrig besökt Tyskland tidigare, utan bara åkt motorvägen igenom, så var det intressant att få se en bit av landet.
Naturligtvis ville jag göra ett besök hos båda rosföräldlarna Kordes och Tantau eftersom de låg utefter den väg vi skulle åka.

Det fanns massor av rosor, men ingen som jag suktade speciellt efter - lyckligtvis - eftersom vi bara hade vår personbil och där skulle vi ju också lasta presenten. Det här är hos Kordes.

På eftermiddagen anlände vi till vårt hotell Kloster -Mühle i närheten av Gross Meckelsen.
Det var en gammal kvarn som blivit ombyggd till hotell och restaurang. Det låg i idyllisk miljö på landet.
Bilden har jag lånat från deras hemsida. Bakom fotografen börjar den vackra stora kvarndammen fylld av näckrosor.

Det var ett fantastiskt härligt hotell med lyxiga, modernt utrustade rum i den rustika kvarnmiljön. Jättesköna sängar, som betyder mycket i vår ålder. Det enda negativa var den dåliga mobiltäckningen. Däremot fanns det gratis Wi-fi.

Bilden är lånad från hotellets hemsida.
Det var rätt skönt att hotellet hade restaurang, då det låg ute på landet.
Efter middagen gick vi en femkilometers runda i omgivningen. Det var väldigt skönt väder med sol och ljum bris.

Frukosten var oerhört diger. Det var nästan som ett julbord. Den där dagen räknade vi inte kalorier!
Efter den frukosten blev vi inte hungriga förrän på sena eftermiddagen, när vi var på hemväg.

Då stannade vi och åt i Flensburg.

Presenten då? Det var så spännande med packningen så vi glömde att ta ett endaste foto på plats.
Det var nästan lika spännande att få ut alltihop ur vår lilla personbil, så det blev inga foton tagna då heller.

Här står presenten nu i alla fall.
Det är visserligen två månader för tidigt, men eftersom det var en utställningsmöbel som såldes ut till bra rabatt, så gällde det att slå till.

Förstår ni nervositeten att möbeln inte skulle kunna få plats i vår Volvo S40?
Hade soffan varit några millimeter längre så hade det inte gått att få in den.

Själva resan till Tyskland tog vi som en trevlig utflykt, så den kostnaden får räknas till nöjeskontot.

En härlig trädgårdsresa del 3

Det är länge sedan jag påbörjade reseskildringen, men så blir det ibland, när det kommer annat emellan.

Efter besöket på Göteborgs botaniska förflyttade vi oss till Trädgårdsföreningens park. Det var en mycket varm dag, så kraften började tryta, men de här bilderna tog jag i alla fall där.

Söndagsmorgonen började med att vi som alla morgnar åt härlig frukost och sedan fick vi med oss lunchpaket som värdinnan Maria hade ordnat till oss.

Sedan ställde vi färden till Storehagens trädgård som ligger NV Uddevalla.
De lär ha en av Sveriges största privata rosenträdgårdar.
Den här trädgården var en skön upplevelse. Så välplanerad, så välskött och med så vackra och intressanta växter. Där fanns verkligen inte bara rosor!
Värdparet guidade oss genom sin trädgård och berättade samtidigt det tråkiga, att de nu kommer att ta paus från trädgårdsverksamheten. De skulle hålla stängt efter den här dagen och året som kommer och ägna sig åt litet annat.

Det fanns fortfarande en del rosor och andra växter till försäljning och vi valde friskt bland de godbitar som fortfarande fanns kvar.
Plötsligt började det strömma till folk, som skulle besöka Öppna trädgårdar den här dagen, så vi samlade ihop våra inköp och begav oss av...

Eftermiddagen ägnade vi åt att besöka Tommy Ahnby. Där började vi med att äta vår medhavda lunchmatsäck.
Tommy Ahnby är egentligen grossist, som inte säljer till privatpersoner,  men våra duktiga resevärdar hade övertalat honom att göra ett undantag och ta emot vår resegrupp.

Här var det verkligen som att komma in i en godisbutik! Alla möjliga växter fanns det, både vanliga och ovanliga.
Växterna var i yppersta skick men så många, att man hade svårt att överblicka allt. Det här besöket borde jag verkligen ha planerat litet mera i förväg, så jag hade varit säkrare på vad jag skulle köpa. Nu irrade jag runt utan att egentligen veta vad jag skulle inrikta mig på.
Det blev till sist  en rosablommande skenkamelia och en sorts magnolia, som jag har glömt namnet på just nu. Köpte också en rosablommande hortensia, 'Annabelle'.
Egentligen är jag faktiskt inte särskilt förtjust i Annabelles våldsamt stora blomklasar, just för att de är nästan groteskt stora. Anledningen till att jag köpte den är, att det är en bra blomma att torka och ha till vinterbuketter, när trädgården sover.

Vi var många, som valde att bortse ifrån att växterna skulle fraktas hem också, tillsammans med folk och resepackning...
Nu gällde det i första hand att få med dem till vårt boende.

Är det vi som har köpt allt det här? Hur ska det här gå till...

 De längsta först. För långa toppar fick kapas..

Stuva och trixa

 Visst gick det fint! Kvinnor kan!

Så här fullt blev det. Det var inte den enda bilen som såg ut så här när vi lämnade stället.

Eftersom dagarna var så oerhört varma så fick vi fråga om lov att ställa växterna i ett uthus där vi var inhysta. De skulle inte klara att vistas i bilarna.

På söndagskvällen var vi bjudna till Kerstin  på middag.

Kerstin och hennes make bor i ett otroligt charmigt hus invid havet ute på Tjörn. Trädgården var vacker och innehållsrik, även om Kerstin beklagade sig över att hon inte kunnat rensa nog bra på grund av sitt besvärliga armbrott. Vet inte hur den hade sett ut i annat fall, för den var i mycket fint skick.

En mycket vacker grupp med 'Leonardo da Vinci' i sluttningen bakom huset.

Kerstin hade engagerat sin son, som är kock och driver en egen restaurang, så fick vi en ljuvlig fiskgryta med bland annat  räkor och musslor i.

Till detta hade Kerstin gjort bohuslänsk Äggost med hallonsås. Mmmm! Till kaffet serverades vi dessutom en god mjuk kaka.

I kvällssolen avnjöt vi alltsammans ute på altanen.

Synnerligen mätta och glada återvände vi till Älgbergets B&B, sedan det redan mörknat.

Nästa morgon, som var hemresedagen, åkte vi först till Monica med Alen Trädgård.
Hon hade också ett hus nära havet på Tjörn.
Även hennes trädgård hade mycket berg på tomten. Nedanför berget fanns planteringarna i en längsgående trädgård. Monica och hennes man har satsat mycket på gröna växter. Där fanns t ex. väldigt många vackra funkior.  Tyvärr tog kamerabatteriet slut för mig, men jag hann ta ett par bilder.

En förtjusande hortensia med namnet 'Förgätmigej'. Nej, den glömmer man säkert aldrig!

Sedan lyckades jag klämma till med en bild till på en verkligt vacker Hosta med sortnamnet 'Whirlwind'.
Den hade den ovanligt vackra mittnerven grön mot det vita i bladet. Tråkigt nog var sällskapet på väg vidare och jag fick skynda mig att fota, för att inte missa vad som sades. Resultatet blev ju inte över hövan, men man kan i alla fall se hur vackra bladen är.
En framtida önskeväxt!

När vi efter lunchen åkte hemåt mot Skåne så var vi överens om att det hade varit en riktigt lyckad och rolig resa tillsammans med en massa härliga trädgårdsälskare.

Nu ser vi fram emot en ny härlig forumträff någonstans nästa sommar!