onsdag 29 februari 2012

Flytten till Mariehem 2001

I väntan på att vårarbetet i trädgården ska komma igång, så blickar jag idag tillbaka till sommaren 2001, när vi flyttade till Mariehem.

Som jag tidigare berättat om här, så hade gårdens tidigare ägare blivit hyresgäster. De två systrarna Anna och Ingeborg, som levde kvar längst, fick uppleva hur tidens tand började gnaga hårt överallt på gården.
Malmö stad, som då var ägare, ville inte lägga pengar på något större underhåll. och gården blev alltmer förfallen. Inne i huset var det också fuktigt och luktade unket, har vi fått höra.
De sista åren orkade kanske systrarna inte heller sköta sin trädgård, som tidigare lär ha varit mycket prydlig och vacker.
Efter systrarnas död, 1986, stod gården obebodd ända tills vi flyttade dit fjorton år senare. Hus och trädgård förföll alltmer.

När vi flyttade in 2001, hade vi båda brutit upp från våra tidigare liv och flyttade ihop i gården, som ett första gemensamt hem.

Orkar man i vår ålder verkligen den gigantiska renovering, som krävdes? Det diskuterade vi ingående.
Båda kände vi väl, att egentligen var det alltför mycket. Samtidigt var gården en liten idyll, med ett väldigt fint läge, Här ville vi verkligen bo, så till sist beslöt vi, att ge oss i kast med det stora arbetet.

Eftersom vi måste gräva ur alla golv och göra en så omfattande renovering, så insåg vi att vi måste ordna en annan bostad under tiden.
Den första hösten påbörjade vi därför en liten undantagslägenhet inne i logen.  Den ska jag berätta om senare.

När vi stängde dörren om oss på kvällen, så fick vi börja med att lägga pussel med den murkna dörrtröskeln.

Trösklarna vid ytterdörrarna gav fritt tillträde till smådjur. En kväll när jag kom in i "köket", så satt det både en groda och en ödla innanför dörren.
Det blev litet för mycket!
"Ser jag en snok här inne, så blir det till att göra en ny tröskel omedelbart - om det så är mitt i natten!"
För att förhindra att drag, ödlor och snokar - kom igenom  håligheterna, så brukade vi lägga en hoprullad trasmatta mot dörren.

Inne i huset fanns inget vanligt kök. Systrarna hade länge fortsatt att använda det traditionella gamla skånska köket, även om de med tiden skaffade, först en vedspis och sedan en elektrisk spis .

Den stora skorstenen vidgades i bottnen, till ett rum. Där fanns det egentliga gamla skånska köket.
Rummet kallas för "illaren", eftersom det var här all eldning skedde.
In till illaren finns en dubbeldörr, som stängdes när göromålen var avslutade för dagen.
Bakugnen är stor. Den eldades upp vid storbak och för matlagning till större högtider. Röken kom tillbaka in i illaren genom öppningen och gick därefter rakt upp genom den öppna skorstenen.
Sedan ugnen blivit tillräckligt varm rakades kol och aska ut. Därefter kunde det gräddas, först kaffebröd och kakor. Sedan gräddades 20-30 limpor samtidigt, på eftervärmen.
För att behålla värmen tryckte man en blötlagd trälucka över öppningen. Vid längre gräddning tätades också runt luckan med lera.

Där trefoten står, på "anbänken", eldade man  under sin kokgryta eller stekpanna. Askan rakades ner i en hink under gallret till höger.

Intill anbänken ser man nere till vänster ytterligare en öppning. Genom den eldade man under det stora vattenkaret, som stod på andra sidan väggen i "sterset" - grovköket. På så sätt hade man alltid tillgång till varmt vatten.
Röken från den elden leddes också tillbaka in till illaren genom en öppning, som syns högst upp på bilden.

På illarens högra sida finns en likadan öppning genom vilken man eldar i sättugnen, som användes för att värma vardagsrummet "stuan". Även den röken leds förstås tillbaka in i illaren.
Här proveldar vi första brasan i vår sättugn. Eldningen sker från illaren.


 Sättugnen var borttagen, när vi kom till gården. Det syntes bara märken i väggen, där den suttit.
Därför hade Christer, redan, för många år sedan, köpt en annan  gammal sättugn, i samma storlek. Den har vi placerat på den gamla platsen. Här är en bild från monteringen.

Vi är båda ganska jordnära personer, men köket inne i illaren kändes verkligen alltför jordnära även för oss. Därför vi fick provisoriskat  placera några begagnade köksskåp, några vitvaror, en liten varmvattenberedare och en diskbänk i grovköket, för att kunna sköta vårt hushåll under tiden vi byggde oss en drägligare bostad i Undantaget.

Grovköket fick även hysa en duschkabin.
Vardagsrummet, eller stuan som det heter i en skånsk länga, fick ge plats för hyvel, fräs, bandsåg och virke, som vi skulle använda till renoveringen.
Här står korsvirke som skulle byggas in i Undantaget.

Det rum som vi hade som vardagsrum var inte i bättre skick än övrigt i huset.
Väggen till vänster har den tapet, som filmtemet satte upp på väggen vid filmningen av Torntuppen.
Golvet var så murket, att vi fick lägga masonitskivor på vissa delar för att inte trampa igenom det.

Glömde att visa vårt köksavlopp, när jag berättade om köket. Här kommer det.
Till detta rör som mynnade på baksidan av huset ledde vi avlopp från diskbänk, duschkabin och tvättmaskin.
Det var synnerligen "luftigt"!

Övriga faciliteter fanns i ett hörn inne i nuvarande snickarboden:


Hit ut fick vi tassa även under vintern. Det blev en avsevärd standardhöjning, när vi kom på att klä sätet med ett liggunderlag.





tisdag 28 februari 2012

Vårtecken som duger

Idag har jag varit upptagen med förberedelser inför gäster i kväll.
Har ändå hunnit hitta ett vårtecken som duger - fast jag minns inte vad den heter!
Det var ett par lökar jag köpte på växtloppisen på Alnarp i höstas och petade ner i jorden på rundeln, som vi har mitt på gården. Det skulle vara något speciellt fint, har jag för mig. Tyvärr är blommorna något påverkade av höns, som nyfiket krafsat litet på dem. Fast de kommer nog ändå att slå ut litet mera.
Dessa hade jag faktiskt missat, eftersom de står under vår utejulgran, som det verkligen är dags att kasta nu.
I hastigheten ser det ut som krokusar, men det är det inte. Någon som vet vad det kan vara?

Man blir så glad när vårlökarna börjar titta fram! Nu blommar både de första snödropparna, vintergäck och så den jag visar här ovan. Snart kommer det att se ut så här i vår trädgård.




Scillan blir som en blå matta överallt! Men det dröjer ett litet tag än.
När den blå mattan rullas ut kommer de runt 80 000 invånarna i den här "lådan" att vältra sig vällustigt i överflödet av nektar. Det är bin som fortfarande sover inne i sin kupa - tätt packade för att hålla värmen.
Deras "husse", vår vän Hans, har precis inspekterat kupan och fann att de mår utmärkt. Förra sommaren producerade de ca 40 kilo honung! Under sommaren byggs lådan på, med våning efter våning, allt efter behov. I somras blev den blir drygt meterhög.



måndag 27 februari 2012

Dramatik

Man kunde ju tro, när man bor i en så här liten by, att livet är lugnt och litet händelselöst. Men så är det inte alls. Här händer både det ena och det andra. Här berättar jag om några händelser.
Förra vintern tyckte jag, att fåglarna plötsligt började tömma fröautomaten väldigt snabbt. Jag fyllde på hela tiden och tänkte att det  förstås var ganska kallt och mycket snö, så  att flera behövde mat.
Och visst var det så!
Vår webbkamera, som vi riktade mot gårdslönnen där fåglarna utfodras visade oss förklaringen.
Trots att det är ganska mörkt på bilden, så ser man hur två hjortar har kommit in på gården. Vid gårdslönnen skymtar man den hjort, som står och slickar frön ur tallriken vid fågelautomaten.



En av dem gick fram och smakade på de sovande magnoliaknopparna. Smaken var visst inget vidare, för de andra fick sitta kvar.


Vår andra webbkamera fångade 2010 den här hjortflocken, som lagt ett viltstråk över vår äng bakom huset.

Tro inte att de går nedanför min rad med rosor - nej rakt igenom går de. Det har blivit en riktig stig där. Hjortar är inte längre de skygga djur de varit. 

Man börjar nästan fundera på hjortstek!



När vi nu har blickarna riktade ner mot husen vid ån, så tänker jag berätta om den verkligt dramatiska händelse, som utspelat sig därnere, i ett hus som nu är borta. Det huset stod ganska exakt på den plats där det stora trädet står nu, till höger om den lilla röda stugan.


Den här händelsen, från år 1917, har även diskuterats här på Anbytarforum.


Den lilla röda stugan som syns nere vid ån har - liksom vår gård och byns kyrka - var inspelningsplats för filmen Torntuppen, efter en roman av Jan Fridegård. 
Här är länk till ett litet klipp från filmen. Det är ju en annan sorts dramtik.


Mannen som cyklar genom byn, är på väg ner till röda torpet vid ån. Han kommer förbi vår gård, precis när man ser kyrkan i bakgrunden.
Paret som sitter vid kaffebordet är filmade inne, där vi just nu håller på att göra i ordning vårt kök. Staketet  fanns alldeles utanför boningshuset.
Musiken som hörs är komponerad av Mikael Wiehe.

Dramatik, av litet lägre dignitet, har vi idag här hemma, då Christer ligger nerbäddad med en rejäl förkylning! ;-))


söndag 26 februari 2012

Ekgolvet

När vi planerade renoveringen av huset, så ville vi ha trägolv i de flesta rummen.
I köket ville vi att ha ett slitstarkt ekgolv och började genast leta på nätet efter sådant.
Det visade sig bli ganska svårt att hitta plankor av ek, men så en dag kom en annons på Blocket om ekgolvplankor till salu, uppe i nordöstra Skåne. Det var en man, som just startat hyvling av ekplankor från egen skog, som annonserade. Vi blev överlyckliga!
Naturligtvis åkte vi och handlade virket till köksgolvet, fastän det låg långt fram i tiden, innan det skulle läggas in.
Någon tid senare ringde mannen, som sålt golvet och undrade hur det gått med inläggningen. Han hade nämligen sålt till någon annan, som fått stora problem, eftersom virket slagit sig väldigt.
I nybörjariver hade han förmodligen hyvlat virket utan att det hunnit torka tillräckligt och därav problemen.
Eftersom vårt golv fortfarande låg lagrat, så kunde vi inte avge något omdöme - då.

Nu är vi äntligen framme vid läggning av vårt köksgolv. Då visar det sig, att plankorna slagit sig helt förfärligt och är i eländigt skick. De var antingen vridna som en propeller, som ett kommatecken eller en berg-och dalbana.

Det är ju svårt att reklamera virket, så här många år efteråt, så vi får ta tjuren vid hornen och försöka hyvla om virket. Det är ändå tur, att vi har egen hyvel och fräs!
Det är alltså Christers sysselsättning idag och många timmar - ja dagar - framåt.
Virket får hyvlas ner ordentligt. Lyckligtvis var det 30 mm tjockt, så det finns litet att ta av. All gammal not och spont måste också bort.  Nu får vi fräsa nytt sådant, efter hyvlingen.



En strålande februarisöndag

När vi drog upp rullgardinen i morse, strålade solen från en klarblå himmel. Humöret steg flera grader vid åsynen.
Som vanligt började jag med, att gå ut och ge hönsen mat och släppa ut dem på gården.
Hönsen får gå fritt ute och de går ut alla dagar, även under vintern.
De älskar att hitta soliga ställen. Här har de hittat en varm vrå invid husväggen. Fast de drog sig in i busken, när jag kom med kameran,

Den svarta hönan i mitten av bilden, är vår krassliga höna, som jag berättade om i inlägget "Hönstvätt".
Hon ser fortfarande inte ut att må speciellt bra, även om det ser en aning bättre ut, med problemet i rumpan. Utgången känns oviss.

lördag 25 februari 2012

Tidigare ägare till Mariehem

Under åren vi bott på Mariehem, har vi försökt skaffa fram uppgifter om gården och gamla foton från förr, men det har visat sig vara svårt, då så gott som alla husen i byn har fått nya ägare under de senaste decennierna.  Få personer känner ens till, vilka som bott på vår gård.

Genom åren har vi frågat alla vi träffat på, som haft anknytning till byn, om de råkar ha något foto eller andra uppgifter om vår gård, men för det mesta fått nekande svar. Men så en dag fick vi besök av en kvinna, vars far varit personligt bekant med Gustaf Olsson, som jag berättar om litet längre fram. Hon hade ett par fotografier, som vi fick låna och kopiera.

En annan gång,  när jag gick till kyrkogården för att sätta blommor på en grav,  råkade jag av en slump träffa en tidigare boende i byn, som berättade, att hon var avlägset släkt till den senaste familjen på gården och har ett album, som tillhört den familjen.
Av olika omständigheter har vi ännu inte hunnit se albumet, men det ska bli riktigt spännande.

Sedan har vi också fått några foton, förmedlade från en gammal dam, vars föräldrar hade ett  sommarhus här nere vid ån. Ån rinner strax nedanför vår gård.

Litet faktauppgifter om gården och ägarfamiljen, har vi också fått genom boken Svenska Gods och Gårdar, där vår gård finns med.

Den  familj som bott längst tid på vår gård, efter fastighetsklyvningen, var familjen Olsson.
Gustaf Olsson köpte gården 1918 och flyttade hit med hustrun Maria och de två döttrarna Anna och Ingeborg, som då var i skolåldern. Det är Maria, som gett gården dess namn, Mariehem.
Säljaren var ogifte Per Andersson, vars far Anders Jönsson var en av de två bröder, som ursprungligen delade den gamla fastigheten. Det har jag nämnt i inlägget " Dåtiden och nu - på kartan".
 Per Andersson hade ärvt gården efter sin mamma, som var änka, när hon dog 1887.

Både Anna och Ingeborg förblev hemmadöttrar hela livet. Ingen av dem gifte sig eller fick barn, så det finns inga efterlevande, att fråga om minnen och foton.

Anna och Ingeborg avled båda under året 1986.
Vid den tiden ägde de inte längre gården. På 1960-talet löste Malmö stad in alla fastigheter i byn, som låg längs ån. Tanken var att Vombsjön skulle höjas som vattenmagasin, så att delar av ägorna skulle komma under vatten. Gamla ägare fick fortsätta att bo kvar, men nu som hyresgäster.
Planerna för vattenmagasinet ändrades och man byggde i stället en tunnel för vatten från sjön Bolmen i Småland, för att förse Malmö med dricksvatten.

När de gamla ägarna inte längre bodde kvar, så styckade  Malmö stad ifrån själva gårdarna och sålde dem. Genom föräljningen av Mariehem kom gården i Christers ägo 1989.
Av familjeskäl stod den sedan obebodd fram tills Christer och jag flyttade in sommaren 2001.
Gustaf Olsson, hustrun Maria, döttrarna Anna och Ingeborg. Mannen i bakgrunden är en vagnmakare från Dalby, enligt anteckning på baksidan av fotot från början av 40-talet. Lägg märke till att huset är brädklätt och att det har sina dubbeldörrar kvar. Mellan huskropparna syns en port, "lågan", som är det gamla kvardröjande danska ordet för lucka.

Som jämförelse kan vi titta på den här bilden, från 2003, där vi ser en rest av den gamla lågan.  

Här är samma bit av huset, som på den gamla bilden med familjen Olsson. En ny "låga" förbinder husen. Huset har också fått tillbaka dubbeldörrar igen. Bilden är tagen 2011.

På bilden från 2001 har huset enkeldörrar och fönster utan spröjs. Detta sattes in någon gång på 1950-60-talet i samband med att den utslitna brädklädseln byttes mot puts. Samtidigt kläddes gavelspetsarna med eternit. 


Familjen Olsson har besökare med motorcykel. 

Gårdsbilden är tagen från ungefär samma plats, som bilden med besökare och motorcykel .





fredag 24 februari 2012

Sportlov


Sportlov! Sport bedrivs numera på ett annorlunda sätt, än när jag var barn.
Barnbarnet Frances förgyller den här sportlovsveckan hos oss, men i morgon åker hon hem till Uppsalatrakten igen.
Tur att det finns Skype!

Dåtiden och nu - på kartan

Christer och jag talar ofta om hur livet här på gården kan ha varit, innan vi kom hit. 

Gården, som den ligger nu, byggdes år 1885. Innan dess var fastigheten större och i början av 1800-talet fanns här en stor fyrlängad gård, som man kan se på lantmäteriets gamla karta.   
På den här kartan, som skapades efter enskiftet 1826, ser man, att vägen går rätt in mot gården genom en vagnsport.




År 1873 delades fastigheten mellan två bröder. Den ene brodern använde den södra längan och lät den bli norra längan på hans nya gård. 
Den andre brodern byggde sin trelängade gård mitt inne i vår nuvarande trädgård. Möjligen använde han den norra längan, från gamla gården, som sin södra del  Boningslängan låg alltså i söder, stall och loge norr om den.  
Redan 1882 brann den gården.  En brand är alltid fasansfull, men det måste ha varit en extra fruktansvärd upplevelse, att se sin nästan nya gård brinna!

Efter branden byggdes gården upp igen och stod klar 1885, på sin nuvarande plats.
Söder om gården ser man den gamla vägen, som gick in till den gamla 4-längade gården.
Idag ligger husen  ca 40 m från den vägen.

Det var alltså när vi hittade den gamla lantmäterikartan på nätet som vi såg, att gården tidigare legat på en annan plats på fastigheten.
Då fick vi också förklaringen till, varför det ligger en stensatt, och numera ganska igenfylld brunn, precis vid vår infart. Vi har undrat mycket över, varför man hade brunnen placerad så långt ifrån själva husen och inte inne på gårdsplanen, som det brukar vara.



Brunnen, som ligger i slutet på en av stenmurarna, har varit igenfylld med material som sjunkit ihop, så idag ser det ut så här. 
Vi planerar att restaurera den och sätta en sådan här brunjong, fast i betydligt mindre format.
Christer har redan, för många år sedan, samlat in och sparat järnbeslagen till en sådan.

Bilden med brunjongen är hämtad från nätet.

Vår nuvarande gårdspump ser ut så här och ligger, som sig bör, inne på gårdsplanen nära husen.




torsdag 23 februari 2012

Hönstvätt

Idag har jag och Christer sysslat med något mindre vanligt.
En av våra höns har haft en intorkad klump av något i rumpan. För varje dag har den blivit allt större, och den stackars hönan allt olyckligare. Vi insåg att vi måste hjälpa henne att bli ren och skred alltså till verket idag.
Hönan mådde inte så bra och stod sovande ute i trädgården, så hon var enkel att fånga in.
Utrustade med varmt vatten och en trasa började vi blöta loss det intorkade. Jag höll i hönan och Christer tvättade och rensade. Det var inte vidare trevligt, varken för hönan eller oss själva. Vi fick också ge upp innan det var helt klart, för det var svårt att se var kloaköppningen slutade. Nu vilar hönan ut under värmelampan i hönshuset. Det är troligt att vi måste hjälpa henne igen, för det såg ut, som om det var fasttorkade ägg inne i klumpen. och vi vågade inte jobba längre in i henne,
Det är bara att inse att det är stor risk att hon har något fel och inte klarar av att få ut äggen. Då  klarar hon sig inte så länge.
Tyvärr kunde ingen av oss ta någon närbild på tvättningen, eftersom vi båda var både blöta och kladdiga, men vår webbkamera fångade tillställningen.
Nya rapporter kommer om hur det går för hönan.


onsdag 22 februari 2012

Är det den riktiga våren?

Förnöjt ser jag, att de senaste dagarnas varma väder fått den stora översvämningen på gårdsplanen  att försvinna. Fast i gengäld blir det väldigt mjukt och lerigt. Hönsen trivs i alla fall bra med att det blivit snöfritt.


 Snödropparna  reser sig försiktigt efter att ha varit nertryckta av en tunn isbark.



tisdag 21 februari 2012

Experimentarium

Den här veckan har  barnbarnet Frances sportlov och är hos oss på besök. Idag blev det en tur över bron till Danmark.  Frances och hennes kompis William hade några trevliga timmar på Experimentarium i Köpenhamn. Sedan avslutade vi dagen med att titta på den intressanta utställningen med PS Kröyer i Hirschsprungska muséet, innan vi körde tillbaka hem igen.


måndag 20 februari 2012

Tillbakablick på trädgården


När jag sitter och tittar i mina gamla bilder från första tiden vid bodde på gården, så kommer jag ihåg hur trädgården såg ut när vi flyttade hit. Gården hade stått obebodd i fjorton år och på den tiden hinner en trädgård växa igen totalt. Det mesta var täckt av almsly, hallonris och brännässlor. De ytor som var litet mera öppna var förstås igenväxta med ogräs.

De ytor som var litet mera öppna var förstås igenväxta med ogräs
De stora almarna bildade 2001 fortfarande ett valv över vägen. Några år senare hade almsjukan dödat allihop.
Det stora gårdsträdet närmast husen är en lönn, så den finns lyckligtvis kvar.
Infarten mot huset går igenom trädgården och delar den i två halvor.





Infarten höll inte för all trafik, så våren 2004 fick vi lägga ett nytt bärlager. Då passade vi på att dra ut ledningar till två bevattningbrunnar och även elkablar till kommande belysning.


Sommaren 2008 såg infarten ut så här i stället. Den är nu återerövrad från den vilda trädgården. 





Vår i luften


Idag har det varit litet vår i luften igen, efter ett par regniga dagar, som förvandlade vår gårdsplan till en liten sjö. När solen lyste på taken, så kom det faktiskt litet takdropp och vattnet i hönsens utekopp höll sig tinat hela dagen.
Vårlängtan är så stark både hos mig och hönsen, som trängs invid väggen där solen värmer mest.
Även snödropparna, som tittar upp ur den frusna marken ser ut att längta efter våren.

Bilden är tagen med väderkameran som är riktad mot nordost.