Constance Spry

Idag vill jag presentera ytterligare en av de rosor som gläder mig mest varje sommar, nämligen David Austins första och mest berömda ros från 1961, 'Constance Spry'. Den brukar nämnas som en av världens tio vackraste rosor. Den har stark doft av myrra.

Rosen har som föräldrar 'Belle Isis' x 'Dainty Maid'
David Austin hade som mål att få fram en klätterros, som var återblommande, men hos 'Constance Spry' slog 'Belle Isis' anlag igenom, så rosen är sommarblommande, alltså utan återblomning.


Den här rosen hade jag blivit störtförälskad i, när den visades upp i en del trädgårdsforum. Kan också säga  att det nu  har övergått till varm kärlek!

Rosen har fått sitt namn till minne av den berömda engelska floristen, lärarinnan och författaren Constance Spry, som avled 1960.

Den här rosen kan odlas både som buskros och som klätterros. Den behöver stöd i båda fallen.

Min ros planterades utanför stenmuren vid infarten under tidiga våren 2007.
Där växer ett syrensnår på andra sidan muren, så jag tänkte att rosen skulle kunna få stöd av syrenbuskarna, när den blev större.

Redan i mitten av juli samma sommar kom den första blomman.
Både almskott och ogräs ville gärna vara med och dela på den präktiga jorden, som rosen var planterad i.

Senare på sommaren kom faktiskt rätt många blommor, som berättade, att det här stället gillar vi, trots att det är halvskuggigt. Solen når inte dit förrän mitt på dagen.
Grenarna var veka och inte så långa, så de höll sig nära marken, den sommaren.

När blomstringperioden var över så började det spruta upp nya skott ur marken.

Redan nu kunde jag se på de äldre grenarna, att den här rosen, skulle komma att behöva stöd.

När jag hade blinkat litet till min gode make, så ställde han sig och svetsade ihop ett stadigt torn av armeringsjärn. Dit in kunde jag leda en hel del av grenarna. 

Återigen kom en hel massa nya skott efter blomningen.

Sommaren 2008 växte den till ytterligare och nu blommade också fjolårsskotten.

Sommaren 2009 blommade hela rostornet nerifrån och upp. De längsta grenarna började nå fram till den döda almstammen intill, så vi klädde den med fårstängsel för att ha något att binda rosen emot.

När årets nyskott kom, så började rostornet faktiskt kännas litet för trångt.

Den svåra rosvintern 2010 frös många av våra stora klätterrosor ner till marknivå, men 'Constance Spry' klarade sig nästan helt utan skador och prunkade återigen med sina stora, vackra rosor.

Rosbusken som står framför klätterrosen är en gallica som heter Alain  Blanchard.

Det verkar som om jag glömde att fotografera min goda 'Constance Spry' förra sommaren, för jag kan inte hitta några nyare bilder på den.

Boninghuset renoveras - riva gammalt.

Så blev det slutligen boningshusets tur att börja ett nytt liv.
Under den första etappen handlade det mycket om, att ta bort allt som var murket och förstört!

I den här bakre kammaren hade innerväggarna lösts upp och det hade blivit hål åt två håll.

Under huset finns två källare. Här, under den lilla kammaren, finns den gamla fruktkällaren. Anledningen till att man hade två källare, var att man inte ville förvara frukt och potatis på samma ställe, då frukten kunde ta smak av potatisen

Fruktkällaren hade väggar av vanligt bränt tegel, som var starkt och motståndskraftigt mot att skadas av fukt. Vad man inte räknat med var att teglet däremot kunde transportera fukt vidare uppåt.  Med tiden har teglet dragit upp fukt från marken. Fukten hade vandrat vidare uppåt och in i innerväggarna, som är uppbyggda av lertegel. Där löste fukten så småningom upp väggarna, så att det blev hål.

Lertegel är inte hårdbränt utan bara soltorkat. Så länge det inte blir utsatt för fukt, så håller det ganska bra, och var ett vanligt byggnadsmaterial i skånska längor. Det fanns lertag här och var i markerna och därifrån tog man lera och  kunde producera ett billigt byggmaterial.
Fogningen mellan lerstenarna var också av lera, men i en avvikande, litet gulare färg. Antagligen hade man funnit någon fördel i att ha en annan sammansättning i leran för fogningen.
Utanpå lerstenen murade hade man sedan ett lager av tunnare lera, som puts. Den slätades ut så fint att det gick att tapetsera på den.

Det var inte bara mellanväggarna som var av lertegel. Hela huset är uppbyggt med samma material fast ytterväggarna är tjockare.
I det här huset finns inte heller någon sorts stomme av trä, förrän uppe på övre plan. Taken var inte så tunga vid slutet av 1800-talet, då de var halmtäckta, så det räckte bra med lerstensväggarna för att hålla uppe takstolarna. Men de väggarna måste förstås skyddas mot regn och snö.
Därför var det här huset från början brädklätt, som man kan se på bilder i  inlägget Tidigare ägare till Mariehem.

I det här skedet hade vi redan många gånger undrat vad vi hade gett oss in på...

... och varje gång kommit fram till, att vi inte kunde ge upp nu, när vi gjort så mycket på gården!

Efter en del överväganden kom vi fram till, att vi för säkerhets skull ville förstärka stommen med andra stödväggar, så vi valde att ta bort de fuktskadade väggarna.
Det var ett dammigt arbete!

Det är ett ganska nedslående skede, när allting handlar om att riva och ta bort. Huset ser allt värre ut!

I de gamla skånska längorna fanns det ingen isolering mot marken. Man byggde själva huset på socklar, som var kallmurar av gråsten.
I vår torra sandjord var gråstenssocklarna knappt meterdjupa.
Inne i socklarna fyllde man upp med sand, till golvnivå. Sedan lades golvreglarna, som kallas bolsterstockar direkt i sanden
Fårorna som syns på nästa bild är alltså efter bolsterstockarna.
Ovanpå detta spikades trägolvet.
Det var varmare än man skulle kunna tro, genom att det inte var någon luftcirkulation under huset.

Systemet byggde på att fukten skulle kunna vandra upp genom golvet,  vidare uppåt genom huset för att slutligen läcka ut i taket. Det fungerade ganska bra, så länge både innertaket av enkelt brädlager och yttertaket kunde släppa ut fukten. För att hålla kvar värmen i huset så mycket som möjligt under vintern, så lagrade man ofta tätt med sädeskärvar eller halm på vinden.

Förvånansvärt nog var bolsterstockarna i det här rummet bara  murkna i ytterkanterna - efter nästan etthundratjugo år direkt i sanden,

Fortsättning följer..

Rosdiket och Rosa Majalis 'Foecundissima'

Min mormor och morfar levde under väldigt små omständigheter. De hyrde bakugnsrummet - stort som ett ordinärt kök -  i ena hörnet av en liten lantgård. Där bodde de med sina fyra barn innan de under 1930-talet fick ett lån och kunde bygga sig ett Per-Albintorp.
Man kan verkligen förstå den glädje det måste ha varit, när de fick flytta in i ett alldeles eget hus, med flera rum.

Mormor berättade själv för mig, att när de flyttade in i sitt nya hus, så kom Julle - en ungkarl och litet av ett original i min hemby - på besök och hade med sig en flyttpresent.
Han slängde upp en liten säck på bordet.
-Nu ska du få något fint av mig, sa han.

Fram ur säcken kom ett skott av en ros. Det var bara ett litet rotskott, men det planterades omsorgsfullt ute på gården, med lagom sikt från köksfönstret.
Skottet blev så småningom en fin buske, som min mormor älskade och var väldigt stolt över.
Varje sommar blommade den där på gården, ungefär en månad, med mycket väldoftande, små fyllda, ganska flata och klart rosa rosor.
Ni som är känner till litet om rosor, har kanske redan förstått att rosen måste vara en Tornedalsros, Rosa Majalis 'Foecundissima', en sorts pimpinellros.

När jag flyttade ner till Skåne var mormor och morfar sedan länge borta, men jag tog med mig ett skott av den rosen och planterade i en rabatt längs infarten.

Det är svårt att se på bilden, men den här rosens blommor är ofta bara runt fem centimeter i diameter och tätt fyllda.

När rosen fick byta det karga jämtländska klimatet mot det skånska, så satte den full fart och redan andra året skickade den rotskott, som kom upp ett par meter från själva moderplantan.
Likadant gjorde de andra pimpinellerna, som jag hade planterat in i trädgården. Christers lilla "vingård" blev ganska hotad.
Det var bara att inse, att det inte gick att ha sådana rosor kvar där, ihop med perenner och andra rabattväxter.

Det var så tanken föddes på "Rosdiket"!
Bakom huset, utefter vägen ner till ån, fanns ett gammalt staket. Längs det borde de här rosorna och några rugosor kunna få växa i litet halvvilt tillstånd.

Då marken bakom huset är väldigt mager och torr, så ville vi skapa litet bättre förutsättningar för rosorna i rosdiket. En grävare hyrdes in. Han grävde ett långt dike ända ner till den lilla parkeringen som ligger i slutet av vår äng. När man ser jordhögarna, så förstår man vilken mager mark det är.

Tyvärr tänkte jag inte på att be honom breda ut högarna. De ligger där än idag och nu är de överväxta med ogräs. På något sätt måste jag få bort dem snart. Mannen med grävaren bor inte längre kvar i byn, så det har blivit svårare att få det gjort med rimliga förutsättningar.

För att skapa litet bättre förutsättningar för rosorna, så fyllde vi diket med en blandning av lerjord, brunnen hästgödsel och matjord.

Nog var jag litet orolig för att min pappa, som då var 90 år, skulle tappa balansen, och ramla ner, när han stod uppe på traktorvagnen och skottade ner kompostjorden. Christer skottade också, men ibland flyttade han fram traktorn en bit och då skumpade det rätt bra.

Idag vet jag, att jag borde ha hållit mig till rugosor och pimpineller, som klarar att växa både magert och torrt.
De skulle nästan ha kunnat klara sig även i den ursprungliga jorden.

Men så blev det inte. När man är intresserad av trädgård, så är det svårt att hejda sig, när det plötsligt ligger ett långt, odlingsfärdigt  dike framför en.
Alltså började jag plantera både perenner och pioner tillsammans med rosorna i diket.
Det var bland annat mycket salvia, en massa fröplantor av lungört, och rätt så stora funkior.  De skulle kunna bli så pass marktäckande att inget ogräs skulle trivas där - trodde jag!
Likaså satte vi ner de små äppelträd, som vi ympat själva på en ympkurs året innan. Dem fick vi skydda med ett nät.

Vi drog fram en trädgårdsslang och min pappa gick några timmar då och då och vattnade det nyplanterade.

Snart kände vi behovet av någon enklare bevattningsmetod, så vi la också en droppslang i diket.
Perennerna har hela tiden trivts mycket bra, men det är något som inte stämmer riktigt för rugosor och pimpineller.

Visst blommar de. Finlands vita ros kan vara riktigt full av blommor.

John Cabot har vissa somrar blommat överdådigt!

Även Drottningen av Danmark har varit full av rosor.

Men framför allt de rena rugosorna  och pimpinellerna har inte alls blommat som förväntat. De fick troligen alldeles för bra jord för att bli riktigt produktiva.

Nevada har äntligen börjat få litet bättre blomning.

Först förra sommaren kom det även en litet större mängd rosor på Louise Bugnet. Den har inte varit så blomvillig.  Den, som annars brukar få så många lovord av odlarna.

Tråkigt nog får jag konstatera att min idé om marktäckare inte höll måttet. Det växer massor av ogräs inne bland växterna i rosdiket. Det är inte precis så roligt att rensa där heller, då rosorna har så mycket vassa taggar.
Nu inriktar jag mig på att försöka hålla kanterna på båda sidor om rosdiket slagna ett par gånger per sommar. Resten får bli litet mera förvildat, så som den ursprungliga tanken var.

Äppelträden i rosdiket har vuxit rätt bra, men de har också blivit avbetade av hjortarna, som har lagt en viltstig rakt igenom rosdiket, så ännu har vi inte fått smaka några äpplen där.
Förra sommaren blev det faktiskt några frukter, men hjortarna hann före!

Hittade  - efter publiceringen - en bild till på rosdiket. Den är  är tagen intill  den lilla parkeringen vid ån.

Nu är ekgolvet lagt

Eftersom jag berättat tidigare, att vi hållit på med omhyvling av köksgolvet, så hoppar jag fram till nutid och visar köksgolvet. Det var här, jag berättade om, att vi fick hyvla om alla plankorna till vårt ekgolv.
Eftersom vi fick hyvla bort not och spont, så blev det ju inte de breda tiljor, som vi hade tänkt oss. De långa båtformade brädorna fick vi dessutom dela i två bitar, för att inte behöva hyvla så mycket i tjockleken.  Det gjorde, att golvet fick ett något oroligare utseende.
Det har varit förskräckligt mycket extra arbete med detta, men det gick att lösa till sist och nu är golvet inlagt.
Snart har vi  glömt jobbet  och ser bara resultatet - det är fördelen med den åldersnivå vi nått - man glömmer lättare!
Ska sanningen fram så är vi rätt så nöjda med golvet nu!

Mitt i golvet syns hålet ner till källaren. Bräderna till luckan ligger på plats här på bilden, men vi fick plocka upp dem igen, då de svällde av den fuktigare källarluften. Vi måste alltså ordna någon sorts spärr mot fukten.

Vi har funderat en hel del på gångjärn till luckan, då vi inte vill att de ska sticka upp, där man ska gå.
På nätet hittade vi gångjärn, som är så konstruerade att de ska vara osynliga från ovansidan. Ingen av oss har sett sådana gångjärn i verkligheten, men vi beställer dem i alla fall och hoppas att det blir rätt och fungerar bra.

En enda bräda kvar inne i hörnet, innan golvet är helt färdiglagt!

Sedan skulle golvet finslipas. Det var ett dammigt jobb, som la ett grått lager över allt som vi inte hade täckt över.
"Såpbubblorna" på bilden är dammkorn framför kameralinsen.

 Hos vår färghandlare, Färg från Förr, fick vi rådet att behandla ekplankorna med ett oljevax i stället för ett golvlack. Helt obehandlat skurgolv vågade vi inte ha, med tanke på allt som kan spillas i ett kök.
Efter noggrann dammsugning var det så dags att föra på oljevaxet. Golvet djupnade i färg.

Efter torkning och en ytterligare en strykning med oljevax, så blev golvet klart.

Nu kunde vi börja ta in köksskåpen.
Vi ställde ut dem utan socklar för att se hur det skulle komma att bli.

Tills vidare har vi lagt tillbaka den provisoriska källarluckan. Bräderna som ska bli lucka är också behandlade och ligger och väntar på sin tur.

Hektiska vårdagar

Den här tiden måste allt hända på samma gång i en trädgård.
Idag har vi åter flyttat två monsterrosor, som kommit för nära en passage. Det är de båda prinsessorna Louise och Marie.
För att göra det extra rivigt och svårt, så hade båda slingrat in sina rötter under stenmuren.
Det är sällan Christer ser trött och ointresserad ut, när han hjälper mig i trädgården, men jag kan ju säga, att han inte var särskilt munter under det här arbetet. Han kanske inte gillar rosor?   ;-D
I varje fall inte sådana som ska flyttas.

Här står den ena av dem. De här rosorna klippte jag ner i avsikt att flytta dem redan förra våren, men det blev aldrig av. Nu hade de redan fått 2-3 meter långa taggtrådar till skott. Vi fick flytta ut bevattningsslangen, för att komma åt att gräva.

Den nya gropen var ju redan grävd för några dagar sedan, så när vi äntligen fick upp rosorna, så släpade vi iväg dem till deras nya boplats.

 Tanken är att de ska klättra upp i de gamla syrenerna och ge dem en andra blomning. 

Antagligen är det inte optimalt att placera båda rosorna i samma grop, men jag har ingen annan plats kvar nu. 

De fick i varje fall en bädd av två kärror lera,  två säckar kogödsel, en kärra matjord och slutligen ett lager av jorden som fanns i gropen tidigare. Det borde vara en bra start på säsongen! Dessutom har de en bevattningsslang som leder utefter muren, sedan tidigare. I vår torra sandjord, är det nästan omöjligt att odla  rosor, om man inte kan vattna dem på ett lättsamt sätt. 

Nu begär jag bara att de ska stanna på denna sidan om muren, för annars kommer de att nå fram till min planteringshörna, utanför uterummet. 

Där har jag stått och skolat om mina tomater idag. 

Fick en massa tomatfrön förra året från det årets  givmilda forumisters överflöd.  De grodde hur snällt som helst, fast de legat mer än ett år i små paket ovanpå en garderob! Nu gäller det att jag blandat jorden på rätt sätt. Kan lugnt säga att jag är nybörjare på frösådd. 

Plantorna står nu i varje fall i ett fönster i uterummet. Tror inte att det ska bli för soligt där, men jag får väl kika till dem litet då och då.

En av de besökare vi fick denna soliga dag, vår vän Hans, som äger bikupan hos oss, upptäckte också att de röda fyllda blåsipporna hade slagit ut. Tog en bild fastän det var fullt solsken...

Den plantan har jag fått från Anette med bloggen Dagens bästa bild. 
Hon visar där en bild på sin maffiga planta! Undrar om min någonsin kommer att bli så där fin?!


Bina var förresten ute och flög idag i det vackra vädret! Snart kommer de att börja mata upp yngel.


Trädgårdsjobbet avslutades med att vi fortsatte att lägga ut bevattningsslang i ytterligare en rabatt. Det var nog tänkt, att vi skulle hinna några rabatter till, men orken tog slut.
Den räckte inte ens till ett foto!

PS.
Höll på att glömma...de här ljuvligt doftande violerna, Viola Odorata, har också börjat blomma idag utanför vår stenmur!

Yttre husvård - gavlarna renoveras

Det kan kanske tyckas,  att vi började litet i fel ände, när  vi gav oss på en del av den yttre husvården före själva renoveringen av boningshuset. Anledningen till det var, att gården såg så trist ut med allt det slitna, så man blev nästan litet deprimerad av att gå och se på det.
Det hade blivit så fint, när vi fick renovera gaveln ovanför uterummet, så vi bestämde oss för att snygga till en del utsidor först. Den brådskande renoveringen av hålet i taket och gaveln ovanför uterummet, berättade jag om här.

Sommarvädret var lämpligt och jobbet kunde börja.
Först blev det södra gaveln på stallet, som fick nya klädselbräder och målades. Utifrån ser man den gaveln symmetriskt mot gaveln ovanför uterummet. Nu fick båda gavlarna samma utseende.
Vi har genomgående valt den ljusare röda Falu Rödfärgen, som vi tycker ger ett varmt, och vänligt intryck.

Därnäst i turordningen tog vi motsatta gaveln på stallbyggnadens norra sida och boningshusets västra gavel, som ligger bredvid varandra.

Det blev mycket byggnadsställningar. Det mesta byggdes av gamla hässjestörar. Det blev litet kinesiskt bambuställningsstuk över det hela.

Här är boningshusets gavel bytt och målad. Rivningen av stallgaveln ovanför snickarboden är påbörjad.

Ovanför snickarboden skapades ett stort vindsutrymme, med en taklucka, när vi gjorde snickarboden. 

För att man skulle  kunna få upp litet större saker till vinden, så behövdes en port in. Christer snickrade därför en port med dubbeldörrar uppe i gavelväggen. Genom den porten har man utsikt mot ån och det lilla torpet.

Utifrån får man använda stege för att komma in.

En mycket nöjd man betraktar resultatet.

Gavlarna är klara. Det nya elskåpet sitter bakom en lucka. Elektrikern kom och flyttade över huvudkabeln och stararnas holkar var färdiga för inflyttning nästa vår.

Fönstret till boningshuset väntar på sin snickare. ;-) 

Gaveln på motsatta sidan av boningshuset hade vi redan tidigare bytt ut och gjort i ordning. Det gjordes  samtidigt som vi gjorde gaveln till Undantaget. Av någon anledning har vi tydligen inga andra bilder från det arbetet, än den här.

Ja, nu var alla gavlar och vindskivor bytta och målade, men som ni säkert noterat, så återstod mängder av putsningsjobb, på själva husen.

Poppius

Utanför det gamla huset i Jämtland, där jag föddes och bodde under mina första fem år, växte en ros alldeles invid yttertrappan. Den var så vacker och doftade så gott!
Kanske finns det dolda minnen i mig av den rosen ända sedan mina första månader i livet, som gör att den är en av mina favoriter.
 Mamma berättade för mig, att jag, som baby, brukade ligga i en korg och sova middag ute under den rosen.

När jag flyttade till Skåne så ville jag ha med mig ett minne, så vi tog ett rotskott och planterade utanför snickarboden.

Här i Skåne kom jag snart in i kretsen av roskunniga människor, så jag fick veta att rosen är en spinosissimaros, som heter Poppius. Förr kallades den gruppen för pimpineller, vilket jag kommer att använda här.
De flesta bilderna är tagna i för starkt solsken, så de blir lite dåliga, vilket jag ber om ursäkt för!
Så kan det bli när man har kameran i fickan för jämnan och knäpper utan större eftertanke! ;-)
Poppius är vår första ros att blomma varje vår. Ibland har den fått konkurrens av någon av de andra pimpinellerna, men det exemplaret, som sitter utanför snickarboden har det varmaste läget, så här brukar det blomma först.

Den här som sitter ute i själva trädgården kommer några dagar efter.

Rosen har en väldig vilja att förmera sig och skjuter iväg långa rotskott runt omkring sig.
Till slut tog den sig för att skickat rotskott in i Christers lilla vingård. Då var det stopp!
Den blev den förvisad till en plats utanför trädgården.
Men vem ger sig så lätt? Något litet rotskott blev kvar och har på bara några år blivit en sådan här stor buske.
Nu lever den farligt igen, så snart blir nog denna också utvisad!

Det tog inte många år för Poppius att nå takkanten på snickarboden.

Den som går förbi den här rosen och känner den underbara doften, kan nog inte låta bli att sticka näsan i blomman!

Någon enstaka gång har det faktiskt hänt att vår Poppius har kommit med några blommor på sensommaren igen, men pimpinellerna är i stort engångsblommande. Blomningen varar i regel från början av juni till början av juli här hos oss.

De här blommorna kom på sensommaren förra året.

Som vanligt hos pimpinellerna blir det nästan svarta, runda nypon på Poppius, men jag har faktiskt ingen bild på nyponen.

Snickarboden tas i bruk

Sedan all makadam kommit på plats, så la vi en väv över, för att inte betongen skulle kunna rinnar ner bland stenarna. Sedan var det så dags för armeringsjärn över alltihop.

Vi beställde hem flytbetong och hade avtalat med en god vän om att få hjälp med att fördela ut betongen, men först skulle vi utföra några ärenden innan betongbilen kom.

När vi kom hem - en dryg halvtimme före leveransen - så såg vi på långt håll, att föraren just höll på att rengöra rännan efter att ha lämnat av betongen! Hjälp, vad hade nu hänt?!

Det var knappt att vi vågade kliva ur bilen!

Men vi hade haft tur - man måste ha det ibland, annars kan det gå åt pipan! 

Vännen Tord, hade lyckligtvis kommit i extra god tid, så han hade ensam tagit emot betongen.

När vi kom hem, så var det i princip färdigt. Vi kunde bara se på, när Tord gjorde den sista finjusteringen.

Litet snopet kändes det allt, att vår vän hade fått göra hela jobbet ensam! Samtidigt var vi förstås jätteglada att allt hade avlöpt så väl. Betongen låg på rätt plats! 

Snickeriet behövde förstärkta väggar, så när betongen vattnats på och härdat ett antal dagar, så började vi bygga upp en skalmur innanför de gamla väggarna. Elrören placerades så mycket som möjligt bakom skalmuren.

Nu hade vi återigen fått kalla in hjälp till den uppmurningen och våra vänner kom och fixade det. Snabbt och elegant!. 

Längs ena väggen skulle det bli plats för värmepump och en diskho. Kulverten kommer upp där, liksom inkommande och utgående vatten. För säkerhets skull blir där också avlopp och en golvbrunn.

Eftersom det är tänkt att det så småningom ska ska bli golvåsar och ett trägolv i snickarboden, så byggde vi upp den där ytan en bit. 

Det byggdes också ett innertak i snickeriet. För att komma upp till vinden därifrån, så gjorde vi även en taklucka med stege. Christer snickrade nya dörrkarmar till båda dörrarna.

Klinkern som sattes överst har även låga kanter, som ska kunna  fånga upp eventuella vattenläckage.

En gammal elpanna fick bli första värmekälla. Det behövdes värme  och varmvatten till Drängkammaren, så det fick bli en provisorisk panna tills vidare.

Innan den kunde monteras fast, så måste väggen målas. Återigen fick vi hjälp av sonen, som kom på besök i några dagar.

Behovet var stort och så snart det var möjligt så flyttades snickerimaskinerna in och vi började använda snickeriet, trots att där faktiskt återstod en hel del arbete. Förutom trägolvet, så saknades till exempel riktiga dörrar.

Det var fantastiskt skönt att äntligen kunna använda snickeriet.

Våra katter Bill och Bull flyttade också omedelbart in.