Ny skorsten

När man ska elda i sin sättugn, så vill man känna sig lugn för, att skorstenen är brandsäker.
Men så var inte fallet med Mariehems gamla, stora skorsten över illaren. Tidens tand hade löst upp många fogar.
Det var egentligen inte så stort fel på teglet, men då det var genompyrt med sot, så bestämde vi oss för, att använda nytt tegel och mura om skorstenen. Det här arbetet hade vi skaffat hjälp till.

Den gamla skorstenen skulle alltså rivas. Den första biten, som var ovan tak gick lätt, då teglet kunde kastas ner bakom huset.

Det blev förstås en del att städa ihop därute.

När nedtagningen av murstocken, kommit en bit nedanför yttertaket, så fick teglet, putsen och fogresterna i stället bäras ner och lastas på släpvagnen.

Det är mycket tegel i en sådan här typ av skorsten, så det här var ett tungt arbete.

Så småningom var rivningen i alla fall klar, ända ner till mellantaket. Där mötte man de två nya piporna, den från sättugnen och den, som ska ansluta till den gamla bakugnen.

Med spjällen ska man kunna reglera, så att röken kan gå ut i båda piporna, ifall det blir mycket rök när man eldar inne i bakugnen. Vi vill ju inte att röken ska slå ut genom bakugnens öppning, som den gjorde förr.

Härifrån började återuppbyggnaden.

De mest lutande delarna på skorstenen har fått en grovputs, för att fylla ut "trappstegen" mellan stenarna.

Den nymurade skorstenen har fått samma form som den gamla hade.

Monteringen av vår sättugn

I traditionella gamla skånelängor fanns själva köket, med matlagningsplatsen, inne i "illaren", som jag berättade om i inlägget här.
Inne i  illaren fanns i ena väggen en eldöppning för att elda under en stor tvättgryta, där man värmde vatten. Även den röken leddes tillbaka in till illaren.
Själva grytan stod alltså utanför illaren, i sterset, som var ett sorts grovkök. Den var bortriven innan vi kom till gården.
Från illaren eldades även sättugnen, den järnlåda som värmde stora rummet, "stuan". Den kallas också för biläggare  och ibland också för järnkakelugn.

När vi flyttade till Mariehem, var den gamla sättugnen borta, men hålet i väggen mellan iIllaren och stuan fanns kvar.

Invid sättugnen brukade framför allt de äldre ofta sitta, för att få värme. Det hade någon också gjort här, för golvet framför ugnen var så slitet, att det blivit ett hål. Som man kan se på bilden så hade man provisoriskt täckt hålet med en liten tvärgående ribba.

Som ersättning för den bortplockade gamla sättugnen, hade Christer ropat in en annan sättugn på en auktion.
Nu var det dags att montera in den.

En sättugn består av tre lösa gjutjärnsidor, en bottenplatta och en topplatta.
Sidorna har ofta ganska mycket mönster.
Vår sättugn heter "DROTNING" och har den här bilden på två sidor.
Den tillverkades förmodligen på Örmo bruk, som då troligen fanns kvar i Älmeboda, Tingsryd. Bruket flyttades senare till Kallinge.
Bilden visar drottning Sofia Magdalena, dansk prinsessa och hustru till Gustaf III. Hon kröntes till drottning 1772, så ugnen är i varje fall tillverkad efter det året.

Frontens text, SV& N KONUNG visar, att den blev tillverkad före  unionsupplösningen med Norge, som skedde år 1905. Kan knappast tro, att man använde den formen efter upplösningen.

Sedan väggen rensats, så gjorde Christer ett fundament, som täcktes med några gamla handslagna tegelplattor från Jämtland.

Ibland är det tur, att man inte bara är en samlare själv, utan också kommer från en familj med hamstringsgener! ;-)

Eldningsöppningen, genom väggen in till illaren, formades med eldfast tegel.

 

Likaså skapades det hål, som röken skulle gå ut igenom. 

Ursprungligen gick röken bara ut genom hålet och in till illaren. Där letade sig röken sedan upp i skorstenen.

Inne i illaren, på andra sidan väggen, gjordes motsvarande plats för rökgången och luckan in till sättugnen.

Slutligen murades rökröret och luckan fast.

Bottenplattan placerades på en sättugnsfot av ek och hade stöd på spår i tegelvalvet.

Nu skulle sidorna också få stöd. Därför höggs spår i teglet för att skjuta in dem en bit i väggen. Det kändes som ett helgerån, när Christer började hugga rakt igenom den fint formade öppningen

Plattorna fick rengöras med stålborste.

Fogarna tätades med tätningssnöre och pannkitt.

Bottnen och en bit upp på vardera insidan kläddes med eldfast tegel, för att skydda järnet litet vid eldningen.

När topplattan lagts på plats och dragstängerna, som håller ihop järnen var iskruvade, var sättugnen färdigmonterad inne i stuan. 

Christer byggde en järnställning i illarens övre del och drog upp en rökgång genom ett järnrör. 

Vi kunde inte ha det på det ursprungliga sättet, när röken från all eld gick upp i stora skorstenen - vilket skulle orsaka att all värme också gick ut den vägen - utan vi måste kunna reglera rökvägarna med spjäll.  Det är förstås att frångå det gamla utförandet, men man måste också anpassa sig till ett modernt boende.

Så var det äntligen dags för den första brasan! Den firades tillsammans med dottersonen med litet glögg och pepparkakor, invid sättugnen.

Flytten till Mariehem 2001

I väntan på att vårarbetet i trädgården ska komma igång, så blickar jag idag tillbaka till sommaren 2001, när vi flyttade till Mariehem.

Som jag tidigare berättat om här, så hade gårdens tidigare ägare blivit hyresgäster. De två systrarna Anna och Ingeborg, som levde kvar längst, fick uppleva hur tidens tand började gnaga hårt överallt på gården.
Malmö stad, som då var ägare, ville inte lägga pengar på något större underhåll. och gården blev alltmer förfallen. Inne i huset var det också fuktigt och luktade unket, har vi fått höra.
De sista åren orkade kanske systrarna inte heller sköta sin trädgård, som tidigare lär ha varit mycket prydlig och vacker.
Efter systrarnas död, 1986, stod gården obebodd ända tills vi flyttade dit fjorton år senare. Hus och trädgård förföll alltmer.

När vi flyttade in 2001, hade vi båda brutit upp från våra tidigare liv och flyttade ihop i gården, som ett första gemensamt hem.

Orkar man i vår ålder verkligen den gigantiska renovering, som krävdes? Det diskuterade vi ingående.
Båda kände vi väl, att egentligen var det alltför mycket. Samtidigt var gården en liten idyll, med ett väldigt fint läge, Här ville vi verkligen bo, så till sist beslöt vi, att ge oss i kast med det stora arbetet.

Eftersom vi måste gräva ur alla golv och göra en så omfattande renovering, så insåg vi att vi måste ordna en annan bostad under tiden.
Den första hösten påbörjade vi därför en liten undantagslägenhet inne i logen.  Den ska jag berätta om senare.

När vi stängde dörren om oss på kvällen, så fick vi börja med att lägga pussel med den murkna dörrtröskeln.

Trösklarna vid ytterdörrarna gav fritt tillträde till smådjur. En kväll när jag kom in i "köket", så satt det både en groda och en ödla innanför dörren.
Det blev litet för mycket!
"Ser jag en snok här inne, så blir det till att göra en ny tröskel omedelbart - om det så är mitt i natten!"
För att förhindra att drag, ödlor och snokar - kom igenom  håligheterna, så brukade vi lägga en hoprullad trasmatta mot dörren.

Inne i huset fanns inget vanligt kök. Systrarna hade länge fortsatt att använda det traditionella gamla skånska köket, även om de med tiden skaffade, först en vedspis och sedan en elektrisk spis .

Den stora skorstenen vidgades i bottnen, till ett rum. Där fanns det egentliga gamla skånska köket.
Rummet kallas för "illaren", eftersom det var här all eldning skedde.
In till illaren finns en dubbeldörr, som stängdes när göromålen var avslutade för dagen.

Bakugnen är stor. Den eldades upp vid storbak och för matlagning till större högtider. Röken kom tillbaka in i illaren genom öppningen och gick därefter rakt upp genom den öppna skorstenen.
Sedan ugnen blivit tillräckligt varm rakades kol och aska ut. Därefter kunde det gräddas, först kaffebröd och kakor. Sedan gräddades 20-30 limpor samtidigt, på eftervärmen.
För att behålla värmen tryckte man en blötlagd trälucka över öppningen. Vid längre gräddning tätades också runt luckan med lera.

Där trefoten står, på "anbänken", eldade man  under sin kokgryta eller stekpanna. Askan rakades ner i en hink under gallret till höger.

Intill anbänken ser man nere till vänster ytterligare en öppning. Genom den eldade man under det stora vattenkaret, som stod på andra sidan väggen i "sterset" - grovköket. På så sätt hade man alltid tillgång till varmt vatten.
Röken från den elden leddes också tillbaka in till illaren genom en öppning, som syns högst upp på bilden.

På illarens högra sida finns en likadan öppning genom vilken man eldar i sättugnen, som användes för att värma vardagsrummet "stuan". Även den röken leds förstås tillbaka in i illaren.

Här proveldar vi första brasan i vår sättugn. Eldningen sker från illaren.

 Sättugnen var borttagen, när vi kom till gården. Det syntes bara märken i väggen, där den suttit.

Därför hade Christer, redan, för många år sedan, köpt en annan  gammal sättugn, i samma storlek. Den har vi placerat på den gamla platsen. Här är en bild från monteringen.

Vi är båda ganska jordnära personer, men köket inne i illaren kändes verkligen alltför jordnära även för oss. Därför vi fick provisoriskat  placera några begagnade köksskåp, några vitvaror, en liten varmvattenberedare och en diskbänk i grovköket, för att kunna sköta vårt hushåll under tiden vi byggde oss en drägligare bostad i Undantaget.

Grovköket fick även hysa en duschkabin.

Vardagsrummet, eller stuan som det heter i en skånsk länga, fick ge plats för hyvel, fräs, bandsåg och virke, som vi skulle använda till renoveringen.

Här står korsvirke som skulle byggas in i Undantaget.

Det rum som vi hade som vardagsrum var inte i bättre skick än övrigt i huset.

Väggen till vänster har den tapet, som filmtemet satte upp på väggen vid filmningen av Torntuppen.
Golvet var så murket, att vi fick lägga masonitskivor på vissa delar för att inte trampa igenom det.

Glömde att visa vårt köksavlopp, när jag berättade om köket. Här kommer det.

Till detta rör som mynnade på baksidan av huset ledde vi avlopp från diskbänk, duschkabin och tvättmaskin.
Det var synnerligen "luftigt"!

Övriga faciliteter fanns i ett hörn inne i nuvarande snickarboden:

Hit ut fick vi tassa även under vintern. Det blev en avsevärd standardhöjning, när vi kom på att klä sätet med ett liggunderlag.