Monteringen av vår sättugn

I traditionella gamla skånelängor fanns själva köket, med matlagningsplatsen, inne i "illaren", som jag berättade om i inlägget här.
Inne i  illaren fanns i ena väggen en eldöppning för att elda under en stor tvättgryta, där man värmde vatten. Även den röken leddes tillbaka in till illaren.
Själva grytan stod alltså utanför illaren, i sterset, som var ett sorts grovkök. Den var bortriven innan vi kom till gården.
Från illaren eldades även sättugnen, den järnlåda som värmde stora rummet, "stuan". Den kallas också för biläggare  och ibland också för järnkakelugn.

När vi flyttade till Mariehem, var den gamla sättugnen borta, men hålet i väggen mellan iIllaren och stuan fanns kvar.

Invid sättugnen brukade framför allt de äldre ofta sitta, för att få värme. Det hade någon också gjort här, för golvet framför ugnen var så slitet, att det blivit ett hål. Som man kan se på bilden så hade man provisoriskt täckt hålet med en liten tvärgående ribba.

Som ersättning för den bortplockade gamla sättugnen, hade Christer ropat in en annan sättugn på en auktion.
Nu var det dags att montera in den.

En sättugn består av tre lösa gjutjärnsidor, en bottenplatta och en topplatta.
Sidorna har ofta ganska mycket mönster.
Vår sättugn heter "DROTNING" och har den här bilden på två sidor.
Den tillverkades förmodligen på Örmo bruk, som då troligen fanns kvar i Älmeboda, Tingsryd. Bruket flyttades senare till Kallinge.
Bilden visar drottning Sofia Magdalena, dansk prinsessa och hustru till Gustaf III. Hon kröntes till drottning 1772, så ugnen är i varje fall tillverkad efter det året.

Frontens text, SV& N KONUNG visar, att den blev tillverkad före  unionsupplösningen med Norge, som skedde år 1905. Kan knappast tro, att man använde den formen efter upplösningen.

Sedan väggen rensats, så gjorde Christer ett fundament, som täcktes med några gamla handslagna tegelplattor från Jämtland.

Ibland är det tur, att man inte bara är en samlare själv, utan också kommer från en familj med hamstringsgener! ;-)

Eldningsöppningen, genom väggen in till illaren, formades med eldfast tegel.

 

Likaså skapades det hål, som röken skulle gå ut igenom. 

Ursprungligen gick röken bara ut genom hålet och in till illaren. Där letade sig röken sedan upp i skorstenen.

Inne i illaren, på andra sidan väggen, gjordes motsvarande plats för rökgången och luckan in till sättugnen.

Slutligen murades rökröret och luckan fast.

Bottenplattan placerades på en sättugnsfot av ek och hade stöd på spår i tegelvalvet.

Nu skulle sidorna också få stöd. Därför höggs spår i teglet för att skjuta in dem en bit i väggen. Det kändes som ett helgerån, när Christer började hugga rakt igenom den fint formade öppningen

Plattorna fick rengöras med stålborste.

Fogarna tätades med tätningssnöre och pannkitt.

Bottnen och en bit upp på vardera insidan kläddes med eldfast tegel, för att skydda järnet litet vid eldningen.

När topplattan lagts på plats och dragstängerna, som håller ihop järnen var iskruvade, var sättugnen färdigmonterad inne i stuan. 

Christer byggde en järnställning i illarens övre del och drog upp en rökgång genom ett järnrör. 

Vi kunde inte ha det på det ursprungliga sättet, när röken från all eld gick upp i stora skorstenen - vilket skulle orsaka att all värme också gick ut den vägen - utan vi måste kunna reglera rökvägarna med spjäll.  Det är förstås att frångå det gamla utförandet, men man måste också anpassa sig till ett modernt boende.

Så var det äntligen dags för den första brasan! Den firades tillsammans med dottersonen med litet glögg och pepparkakor, invid sättugnen.