Rosa Flammentanz

I mitt förra inlägg berättade jag om våra nytillkomna provodlingsrosor.
Idag fortsätter jag att visa de rosor vi redan har.

Klätterrosen Flammentanz är en hybrid, Rosa rubigniosa x Rosa kordesii, som introducerades av Kordes år 1955.
En del rossamlare brukar rynka på näsan åt den och tycka, att det är en simpel ros, som inte kräver mycket av sin ägare.
Den är kanske litet för vanlig, för att inspirera vissa rosodlare, då den  är lättodlad, tämligen frisk och finns hos väldigt många trädgårdsägare.
I södra Sverige kan den lätt bli 4-5 meter hög och ett par meter bred.

Men vi i Mariehem hör inte till den skaran, som tycker att det är en simpel ros. Vi älskar den  här blomvilliga och färgstarka rosen, med sin rika blomning, som hos oss pågår från slutet av juni till slutet av juli!
Skulle vår Flammentanz dö, så skaffar vi genast en ny!

Vår Flammentanz planterades mellan Drängkammaren och Snickarboden på sommaren 2004. Alltså mellan de två dörrarna till höger på bilden nedan. Samtidigt planterades pimpinellen Poppius bredvid den.

Första sommaren fick inte Flammentanz några blommor, eftersom den blommar enbart på ved, som är minst från fjolåret, men den skickade iväg ett par långa årsskott. Vi skaffade en spaljé och började binda upp rosen,

Hade vi från början känt till dess väldigt kraftiga växtsätt, så hade vi nog löst uppbindningen på något annat sätt. Kanske med ett par långa stödkäppar eller strängar. Nu sitter spaljén där på väggen, nästan till ingen nytta, då det mesta av rosen är fäst mot en bit armeringmatta i takkanten.

Nästa sommar, som var 2005, blommade den redan riktigt duktigt, som här, bakom ryggen på mina föräldrar.

År 2007 nådde den upp till takkanten. När bilden togs, hade ännu inte huvudblomningen kommit igång.

Vid dess sida hade Poppius också börjat få litet storlek och nådde in över snickerifönstret. Poppius har redan avslutat säsongens blomning, när Flammentanz sätter igång.

Sommaren 2008 hade Flammentanz  växt ut till sin fulla bredd, av ett par meter. 

I juli 2009 var den riktigt fylld av blommor.

Sommaren 2010 fick den så tunga blomklasar, att en del grenar lossnade från uppbindningen vid takkanten och föll neråt.

Den här bilden skickade jag in till Help Me Find, som har skapat en sorts växtregister med massor av bilder, bland annat över all världens rosor. De flesta bilderna har privata odlare skickat in.

En tid efteråt fick jag ett mejl med en fråga, från en Dr. Reinhard Witt i Tyskland, om han fick använda min bild i en bok, som han skulle ge ut. Han fick min tillåtelse och boken kom hösten 2011.

Jag fick också, som medverkande, ett ex av boken, som är ett väldigt fint uppslagsverk för rosälskare.

Här är min bild i boken. Bilden blev rätt hårt beskuren, så att det blev bara ett utsnitt av själva blommorna, med en inklippt bild av nyponen.

Sommaren 2011 glömde jag visst att fotografera vår Flammentanz, så jag får använda ett litet oskarpt foto från en webbkamera.

Rosen har emellanåt haft några grenar, som svartnat och dött, så jag har fått ta bort dem. Nu planerar jag faktiskt, att klippa ner rosen helt, efter den här sommarens blomning. Den behöver nog förnyas, så att den får blommor hela vägen nerifrån igen. Jag hoppas, att om jag klipper ner den i slutet av juli, när den blommat klart, så ska den ska hinna växa upp så pass innan vintern, att det blir en del blommor nästa sommar igen.

Nu är vi provodlare för några rosor.

Idag kom våra provodlingsrosor, så det har varit fullt upp med att ta hand om dem. Det regnade hela förmiddagen, så vi kom inte ut förrän efter lunch. Tråkigt nog blev jag dessutom förkyld i natt, så jag har haft sjå med att snyta mig ideligen.

Egentligen började förberedelserna för provodlingen redan tidigare, när vi var fick hjälp med, att blanda en hög lera med en hög  matjord och vår befintliga sandjord.

Traktorföraren  grävde därefter upp en djupbädd som fylldes med jordblandningen.

Några dagar senare körde vi och hämtade hästgödsel, för att öka på mullhalten i jorden.

Tre släpvagnslass med hästgödsel skulle nu blandas upp med den tidigare blandade jorden.

Vi hade tänkt använda vår egen gamla traktor till det jobbet, men det visade sig inte fungera. Den körde omedelbart fast i den lösa jorden, så vi fick koppla ifrån skopan för att kunna komma upp igen. Från kanten nådde den inte särskilt långt, utan vi fick börja skotta och blanda för hand, så gott vi nu orkade.

För ett par dagar sedan ringde en dam och undrade om vi kunde hämta våra provningsrosor uppe i Jonstorp, ovanför Helsingborg?!!

Det var ingen nära väg! Efter litet konfererande med min vän Agneta, som också skulle ha provodlingsrosor, så tog vi kontakt med den som fördelat våra rosor och undrade, om de inte kunde sändas litet närmare oss. Ingen av oss hade någon bra möjlighet, att åka så långt upp och hämta dem.

Det slutade med att rosorna skickades till en handelsträdgård i Veberöd.

Där hämtade Christer mina rosor, när han var på hemväg från jobbet i går.

Så här såg min försändelse ut. Det är dels rosor från Tantau och Kordes i Tyskland och dels tre krukade Easy Elegance-rosor, från USA.

Vår kontaktperson hade skickat en lista till var och en, på vilka rosor vi hade blivit tilldelade, så jag visste vad som väntade i påsen.

Eller åtminstone vad det borde vara.... hm. 

Med tanke på den tyska noggrannheten, så förmodar jag, att det är den svenska utskickaren, som inte skött allt helt perfekt. 

Tre rosor var fel sort - ganska lika som dem som fattades, men i provodlingssammanhang bör det förstås vara helt korrekt.

Två rosor saknade namnlappar och hörde förmodligen ihop med de två som det bara fanns en vardera utav, när de borde ha varit par. Det var inte helt lätt att se någon skillnad på dem heller, så jag har parat ihop dem, som jag tyckte var mest lika. Fast jag får medge att det är en chansning. Men det visar sig väl när de väl blommar!

Det var i varje fall riktigt fina, välrotade och välgrenade rosor.

Trots att jorden så nyss blivit bearbetad, så var det ändå ganska tungt att gräva groparna. Med förenade krafter fick vi i alla fall ner alla barrotade rosor. De som stod i krukor fick vänta tills i morgon. Vi blev alltför trötta av allt grävande och kånkande på säckar med den speciella rosjord, vi fyllde runt rosen.

Christer jämnade till jorden efter planteringen och vi markerade alla rosor med bambukäppar, då de är svåra att se innan de börjat växa upp och grönska. Tills vidare ser det ut som om vi odlar bambukäppar! ;-D

Som tur är, så har vi satt igång trädgårdsbevattningen efter vintern, så jag kunde dra en slang bortifrån Orangeriet och vattna på alla nyplanterade rosor.

En provros har jag faktiskt planterat på ett annat ställe i trädgården, där jag hoppas att den kommer att passa bra.
I den här rabatten har jag också planterat tre gula rosor, som vi fick från vännen Hans. Det är han som har bin i en bikupa hos oss.
Det var gamla rosor, med väldigt kraftiga huvudrötter, men nästan inga smårötter. Hoppas att de ändå kommer att klara sig. Det skulle vara så fint med en grupp gula, ibland allt vitt och rosa.


Gör här ett litet tillägg med en bild över vilka rosor, som odlas.

Byta fot

 Så var det dags för en massa putsningsarbete inomhus. Men före putsningen måste alla rör och dosor för eldragningen och vattenrören och diverse annat vara på plats. De fick huggas in i väggarna.

Här har även ett rör för centraldammsugaren huggits in i lerstensväggen.

I badrummet skulle även vattenrören in i väggen. Här kommer badkaret så småningom att placeras .

Det var många ytor som skulle putsas, så det tog lång tid. 

Det kändes verkligen skönt när allt, som blivit lagat och hopfogat, kunde döljas bakom en nyputsad vägg, så det såg helt och fint ut.

Här putsades väggen runt sättugnen, inne i stuan. Luckan i väggen är en öppning in till ovansidan av bakugnskroppen.

Vid ett besök, som vi gjorde på en loppis i Gladsax, strax efter putsningen, sprang jag på en sättugnsfot i järnsmide. Den var mycket mera stilren och skulle ha passat mycket bättre än den, som vi hade monterat. 

Christer förklarade genast, att det var för sent, ugnen var ju fastmurad. Dessutom skulle den där foten  knappast ha passat varken i höjd eller övrig storlek! 

Sättugnsfoten av ek var dessutom fastlimmad i tegelplattorna på golvet och med klinker uppe under ugnen.

Ja, jag insåg att han naturligtvis hade rätt, men jag var så förtjust i  den foten, så jag hade svårt att släppa den. Eftersom den bara kostade trehundrafemtio kronor, så köpte jag den i alla fall. Någonting skulle den väl kunna passa till! Kanske ett sorts vedställ inne i illaren?

När vi kom hem, så provade Christer måtten och döm om vår häpnad. Höjd, längd och bredd stämde exakt.  

Men som sagt, det var för sent!

Ett par dagar senare kom jag in till stuan och hittade Christer i full färd med att byta ut ekfoten mot vårt loppisfynd! 

Med hjälp av små domkrafter, hade han lyckats lyfta ugnen de millimetrar som behövdes, för att ekfoten skulle gå att lossa...

... och den nya skjutas på plats.

 För stabiliteten fick han borra upp hål, så att fotens stöd bakåt, skulle komma tillräckligt långt in i väggen.

På bilderna syns det inte så mycket, men jag tyckte, att det blivit litet väl mycket krusiduller av olika slag. Dels har ju gjutjärnet mycket mönster och sedan var också sättugnsfoten av ek, med sin utsirning av helt annan typ. Effekten blev litet "tårta på tårta". 

Vi tycker att det blev mera stilrent med järnfoten och är glada att det gick att byta fot.

Kanske kan ekfoten däremot användas till ett vedställ inne i illaren? :-)

Monteringen av vår sättugn

I traditionella gamla skånelängor fanns själva köket, med matlagningsplatsen, inne i "illaren", som jag berättade om i inlägget här.
Inne i  illaren fanns i ena väggen en eldöppning för att elda under en stor tvättgryta, där man värmde vatten. Även den röken leddes tillbaka in till illaren.
Själva grytan stod alltså utanför illaren, i sterset, som var ett sorts grovkök. Den var bortriven innan vi kom till gården.
Från illaren eldades även sättugnen, den järnlåda som värmde stora rummet, "stuan". Den kallas också för biläggare  och ibland också för järnkakelugn.

När vi flyttade till Mariehem, var den gamla sättugnen borta, men hålet i väggen mellan iIllaren och stuan fanns kvar.

Invid sättugnen brukade framför allt de äldre ofta sitta, för att få värme. Det hade någon också gjort här, för golvet framför ugnen var så slitet, att det blivit ett hål. Som man kan se på bilden så hade man provisoriskt täckt hålet med en liten tvärgående ribba.

Som ersättning för den bortplockade gamla sättugnen, hade Christer ropat in en annan sättugn på en auktion.
Nu var det dags att montera in den.

En sättugn består av tre lösa gjutjärnsidor, en bottenplatta och en topplatta.
Sidorna har ofta ganska mycket mönster.
Vår sättugn heter "DROTNING" och har den här bilden på två sidor.
Den tillverkades förmodligen på Örmo bruk, som då troligen fanns kvar i Älmeboda, Tingsryd. Bruket flyttades senare till Kallinge.
Bilden visar drottning Sofia Magdalena, dansk prinsessa och hustru till Gustaf III. Hon kröntes till drottning 1772, så ugnen är i varje fall tillverkad efter det året.

Frontens text, SV& N KONUNG visar, att den blev tillverkad före  unionsupplösningen med Norge, som skedde år 1905. Kan knappast tro, att man använde den formen efter upplösningen.

Sedan väggen rensats, så gjorde Christer ett fundament, som täcktes med några gamla handslagna tegelplattor från Jämtland.

Ibland är det tur, att man inte bara är en samlare själv, utan också kommer från en familj med hamstringsgener! ;-)

Eldningsöppningen, genom väggen in till illaren, formades med eldfast tegel.

 

Likaså skapades det hål, som röken skulle gå ut igenom. 

Ursprungligen gick röken bara ut genom hålet och in till illaren. Där letade sig röken sedan upp i skorstenen.

Inne i illaren, på andra sidan väggen, gjordes motsvarande plats för rökgången och luckan in till sättugnen.

Slutligen murades rökröret och luckan fast.

Bottenplattan placerades på en sättugnsfot av ek och hade stöd på spår i tegelvalvet.

Nu skulle sidorna också få stöd. Därför höggs spår i teglet för att skjuta in dem en bit i väggen. Det kändes som ett helgerån, när Christer började hugga rakt igenom den fint formade öppningen

Plattorna fick rengöras med stålborste.

Fogarna tätades med tätningssnöre och pannkitt.

Bottnen och en bit upp på vardera insidan kläddes med eldfast tegel, för att skydda järnet litet vid eldningen.

När topplattan lagts på plats och dragstängerna, som håller ihop järnen var iskruvade, var sättugnen färdigmonterad inne i stuan. 

Christer byggde en järnställning i illarens övre del och drog upp en rökgång genom ett järnrör. 

Vi kunde inte ha det på det ursprungliga sättet, när röken från all eld gick upp i stora skorstenen - vilket skulle orsaka att all värme också gick ut den vägen - utan vi måste kunna reglera rökvägarna med spjäll.  Det är förstås att frångå det gamla utförandet, men man måste också anpassa sig till ett modernt boende.

Så var det äntligen dags för den första brasan! Den firades tillsammans med dottersonen med litet glögg och pepparkakor, invid sättugnen.

Årets första gräsklippning

Det har varit ganska soligt idag, men även rätt så blåsigt från öster.
När vi satt inne på gården och drack kaffe, så var det lä och skönt, men ute i trädgården tog vinden i.

Gräsklipparna har fått litet service och jag har klippt gräsmattan för första gången i år.

Egentligen är det varken gräset eller mossan, som behöver klippas, utan det är mest all lökblast, efter scilla, snödroppar, gräsliljor och diverse annat, som gör att man vill klippa och snygga till.
När de blommorna är utblommade och man har traskat över blasten ett antal gånger, så ser det väldigt rufsigt ut.
Sedan, när man fått klippa bort det, så ser det plötsligt så ordentligt ut. Fast det är bara på avstånd. Kommer man närmare, så ser man massor av ogräs överallt mellan perennerna, som är på väg upp.

Då får man ta till knepet att kanta litet, så blir också rabatterna prydligare, trots att man inte har en chans att få bort kirskålen inne i pionerna och de andra perennerna.

Sedan jag läst på ett trädgårdsforum om, hur mycket gödning klematisar vill ha på våren, så har jag gödslat både med kogödsel på påse och hönsgödselvatten. Det tycks som om det hjälper, för nu har klematisen Miss Bateman knoppar igen, efter att ha blomstrejkat två år i rad. Det här var dagens höjdpunkt i trädgården!

Miss Bateman huserar i ett päronträd.
Så här fin har hon varit förr, så ni kan förstå min oro, när hon slutade blomma.

För övrigt blommar några fler grupper av tulpaner nu.  Till exempel de här gula, som jag inte kommer ihåg namnet på.

Den här gruppen, som heter Toronto, återkommer för andra året. Det är också en sort med flera blommor på varje stjälk. Den här är litet mera kallröd, jämfört med...

Prestans Fusilier, som är glödande i färgen.

En rosaröd tulpan, som jag inte heller kommer ihåg namnet på, fick färg idag. Det går så fort, när det blir litet värme. 

Trädgårdssalvian, som ska dölja blasten efter tulpaner och hyacinter, är redan ganska hög.

Några saker till som jag hann i trädgården i dag.

Jag rensade upp i vår terassodling, så Christer kunde vända ner en kärra hästgödsel. 

I närmaste facket ska tomaterna stå.

Tog också fram och fyllde på i fågelbadet. Se så glad grodan blev! ;-)

I rundeln på gårdsplanen har backsippor i olika färger börjat blomma. Den här har kommit längst - som allt annat  är den också omgiven av lökblast.