söndag 15 april 2012

Boningshuset renoveras - de nya fönstren

Före putsningen av huset hade vi monterat in de nya fönsterkarmarna.

Fönstren tillverkades av en snickare i Jämtland.
Som vanligt körde vi hem lasten på vår släpvagn.
Det var ytterligare en, av alla våra otaliga turer mellan Jämtland och Skåne.

Vi kommer aldrig att glömma just den resan!
När vi körde ner genom landet, var det snöhindervarning på radion, hela vägen.
Vi försökte febrilt att få tag i någon, som kunde ploga vägen fram till huset, men lyckades inte ens få svar någonstans.
Det var ett prekärt läge då vi också hade mina gamla föräldrar med. Mamma var ganska svag och skulle inte klara att pulsa i snön.

När vi slutligen nådde ner till Björka, hade det blivit sen natt och det var ungefär 40 cm nysnö och helt oplogad väg de sista 100-talet meter.

Vår snälle granne hade kört fram till vår infart med sin stadsjeep, så det fanns ett par hjulspår dit. Därifrån hade vår goda vän Birgitta, som skötte katterna och hönsen, skottat en gång fram till huset.
Det var vår räddning. Med möda stöttade vi mamma hem till gården, genom att gå i de smala hjulspåren.
Bilen med släp fick vi parkera borta på kyrkans parkering, tills vi kunde ordna med hemtransporten.

När vi någon dag senare bar in fönstren i huset, så blev det ganska fullt i vardagsrummet.

När det blev vår, påbörjades vårt arbete med fönstren.
Alla utsidor på karmarna lackades, för att de skulle vara mindre känsliga för fukt. 

För att få ett gammaldags utseendet på fönstren, så ville vi ha munblåst glas i rutorna mot utsidan. 
Vi strävade efter att återfå ett tidstypiskt utseende, men av bekvämlighetsskäl gjorde vi avsteg när det gällde fönstren. Därför är fönstren kopplade och inte av insättningtyp.  De yttre rutorna har fått spröjs och blåsta glas, medan de inre är hela rutor, med vanligt maskinglas.
Profiler på karm och spröjs är kopior av de ursprungliga fönster som funnits i huset.
Vi hade hittat delar av de gamla fönstren och låtit tillverka profilstål med samma form.

Under lång tid hade vi också samlat gammalt fönsterglas. En del fick vi från mitt föräldrahem och en del från en annan släkting i Jämtland. 
Annat har vi kommit över, genom att köpa fönster på loppisar. Det bästa var när vi  hittade gamla innanfönster.  De glasen är nästan alltid  i bättre skick och inte så repiga. 

Att ta ur gamla glas kräver, att man är försiktig, så att ingen fönsterruta spräcks i onödan.
Fönstrets skick avgjorde, hur vi fick gå till väga. Ibland var kittet torrt och rutan satt så löst, att det gick att plocka loss den, men ibland var det bäst med en kittlampa. Den värmde upp kittet, så det blev mjukt och gick att skrapa bort. 


Samtidigt började vi förbereda alla nya fönsterbågar för inkittningen av glasen. 
Först mättade vi falsarna med linolja, så att de inte i onödan skulle suga ut linolja ur kittet. Sedan grundmålade vi ett första varv med utspädd linoljefärg.

Att skära ut rutor i munblåst gammalt fönsterglas är faktiskt betydligt svårare, än att skära i nytt glas. 
Efter att tidigare ha misslyckats med nästan hälften av rutorna, så hade Christer läst någonstans om ett tips, som gjorde att det plötsligt fungerade mycket bättre. 
Metoden har han beskrivit  i ett forum för flera år sedan, så den som är intresserad av metoden kan läsa här. 

Sedan var det dags för kittningen.
Här är det källarfönstret, som Christer själv tillverkade av ek, som blir kittat. 
Hittar faktiskt just nu inte bilderna från kittningen av rumsfönstren. Det här fönstret är ju betydligt mindre än de andra.


Innan fönstren målades, beslogs de med gamla fönsterbeslag, som Christer samlat under många år.
Son och sonhustru kom i några dagar och hjälpte till med en del fönsterarbeten.

Sedan satte målningen igång. Fönstren målades med linoljefärg, vilket kräver en litet annorlunda teknik jämfört med moderna färger. 
Man stryker färgen mycket tunt och nästan gnider in den i träet. Man målar till penseln nästan inte släpper någon  färg längre, innan man doppar på nytt. 
Första varvet målade vi med slutstrykningsfärg, som var utspädd med balsamterpentin.

Det var ett digert arbeta måste jag medge! Varv på varv och med med massor av spröjs. 
Det gällde att hålla tungan rätt i munnen, så man inte missade någonstans.

Det stod fönsterbågar på tork överallt.

Här sätter Christer den sista bågen på plats efter glasningen. Det var en högtidsstund!

Sedan gjordes en sista utvändig slutstrykning. med engelskt rött.









10 kommentarer:

  1. Ja nog är ni noga! Här duger inte vanligt industrivirke inte utan fönstervirke ska vara av högsta klass och sättas samman med känsla för materialets beskaffenhet och egenskaper! Det minsann inte miljonprogramprojekt ni håller på med men jag börjar ana att kostnaden växer sig stor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du anar helt rätt!
      Trots allt egenarbete, så har det kostat kolossalt mycket mera, än vi kalkylerade med. Det är väl inte är så ovanligt. Men det är ju ändå litet annorlunda, när man är ung och har många år på sig att betala lånen.
      I vår ålder känns det inte så bekvämt med stora lån!

      Radera
  2. Blir ju så imponerad över ert arbete: Vilka vackra fönster!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Katarina!
      De här fönstren har den gamla ursprungliga formen, som vi också tycker passar bäst. Den hade man frångått, när fönstren byttes ut vid förra renoveringen, för runt sextio år sedan. Då gjordes fönstren något mindre och utan spröjs.
      Det verkar som om många då strävade efter, att få husen att se ut som moderna villor, i stället för typiska längor. Något man fortfarande kan se många exempel på, ute i bygderna.

      Radera
    2. Ja, jag har goda vänner som har gjort ett jättejobb (och gör fortfarande) med en skånegård där just boningshusets fönster var utan spröjs och helt fel proportioner. Ja, hela husets karaktär och själ förändrades med "riktiga" fönster, gjorde mycket stor skillnad. Men vilket jobb!
      Men det är intressant det där om vad som "gäller" i olika tider... Tänk, i framtiden kanske någon kommer och suckar över våra linoljemålade fönster och sätter in.... Nej, vill inte tänka på det! =oP

      Radera
    3. Katarina, så där kan vi också diskutera ibland, om vad som kommer att hända huset i framtiden.

      Radera
    4. Min brorsdotter, som gör lite extraknäck i trädgården på lov och helger, frågade rätt nyligen just om detta. "Om andra flyttar hit, vad händer då? Kan de gräva upp allt och stenlägga?" Ja, det kan de ju... Vi pratade länge och väl om detta, att vi gör som vi vill och gläds i det, men att andra kan vilja och glädjas åt annat. Ja, så tankemässigt går det ju att förstå och t o m acceptera, men visst ryste vi vid tanken...

      Radera
    5. Precis så är det! Var och en må glädjas åt sitt!
      Vi tänker ibland på systrarna Olsson, som bodde här före oss. Vad skulle de ha tyckt, om allt vi har gjort?
      Man får bara hoppas, att nästa ägare köper gården framför allt för att de gillar den, som den är - inte för att den har potential att bli något annat!

      Man måste ändå försöka ställa in sig på tanken, att vi gör detta för oss själva. Sedan må näste ägare förverkliga sina idéer.

      Gissar att det som kommer att förändras här, i första hand är trädgården. Man hinner nog inte sköta så mycket, om man har barn och jobb.
      Men jag håller med - man ryser litet vid tanken!

      Radera
  3. Det är så underbart att läsa om hur ni renoverat och tagit till vara. Jag blir glad över att det finns människor som vill och kan och orkar ge våra gamla hus ett fortsatt liv.
    Vi har också hållit på att renovera vårt hus, i mer än 20 år, men det var aldrig lika mycket att göra som ni har gjort. Rummen var ok även om elledningar, avlopp, en del väggar, tak mm har behövts bytas och repareras. Dessutom ett torp och ett stort magasin med stora behov.
    Hej och kram från Törnrosa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, byggnadsvård är ganska behjärtansvärd i sig. Man gläds verkligen över, när man får komma och upptäcka välbehållna och fina byggnadsmiljöer.
      Förstår att ni också har fått lägga mycket kraft på huset!

      Orkar... ja, man har inte så mycket val, sedan man väl satt i gång ett sådant här projekt. Men om någon i förväg kunnat visa precis hur många timmar, som det skulle ta, så hade man nog backat!
      Fast nu är vi förstås glada, att vi gjort allt detta, för vi trivs och mår väldigt bra här på gården.

      Radera

Hej!

Det är alltid väldigt roligt att få kommentarer! Vill så gärna att du visar att du besökt min blogg! Tack!

Märit