Rosdiket och Rosa Majalis 'Foecundissima'

Min mormor och morfar levde under väldigt små omständigheter. De hyrde bakugnsrummet - stort som ett ordinärt kök -  i ena hörnet av en liten lantgård. Där bodde de med sina fyra barn innan de under 1930-talet fick ett lån och kunde bygga sig ett Per-Albintorp.
Man kan verkligen förstå den glädje det måste ha varit, när de fick flytta in i ett alldeles eget hus, med flera rum.

Mormor berättade själv för mig, att när de flyttade in i sitt nya hus, så kom Julle - en ungkarl och litet av ett original i min hemby - på besök och hade med sig en flyttpresent.
Han slängde upp en liten säck på bordet.
-Nu ska du få något fint av mig, sa han.

Fram ur säcken kom ett skott av en ros. Det var bara ett litet rotskott, men det planterades omsorgsfullt ute på gården, med lagom sikt från köksfönstret.
Skottet blev så småningom en fin buske, som min mormor älskade och var väldigt stolt över.
Varje sommar blommade den där på gården, ungefär en månad, med mycket väldoftande, små fyllda, ganska flata och klart rosa rosor.
Ni som är känner till litet om rosor, har kanske redan förstått att rosen måste vara en Tornedalsros, Rosa Majalis 'Foecundissima', en sorts pimpinellros.

När jag flyttade ner till Skåne var mormor och morfar sedan länge borta, men jag tog med mig ett skott av den rosen och planterade i en rabatt längs infarten.

Det är svårt att se på bilden, men den här rosens blommor är ofta bara runt fem centimeter i diameter och tätt fyllda.

När rosen fick byta det karga jämtländska klimatet mot det skånska, så satte den full fart och redan andra året skickade den rotskott, som kom upp ett par meter från själva moderplantan.
Likadant gjorde de andra pimpinellerna, som jag hade planterat in i trädgården. Christers lilla "vingård" blev ganska hotad.
Det var bara att inse, att det inte gick att ha sådana rosor kvar där, ihop med perenner och andra rabattväxter.

Det var så tanken föddes på "Rosdiket"!
Bakom huset, utefter vägen ner till ån, fanns ett gammalt staket. Längs det borde de här rosorna och några rugosor kunna få växa i litet halvvilt tillstånd.

Då marken bakom huset är väldigt mager och torr, så ville vi skapa litet bättre förutsättningar för rosorna i rosdiket. En grävare hyrdes in. Han grävde ett långt dike ända ner till den lilla parkeringen som ligger i slutet av vår äng. När man ser jordhögarna, så förstår man vilken mager mark det är.

Tyvärr tänkte jag inte på att be honom breda ut högarna. De ligger där än idag och nu är de överväxta med ogräs. På något sätt måste jag få bort dem snart. Mannen med grävaren bor inte längre kvar i byn, så det har blivit svårare att få det gjort med rimliga förutsättningar.

För att skapa litet bättre förutsättningar för rosorna, så fyllde vi diket med en blandning av lerjord, brunnen hästgödsel och matjord.

Nog var jag litet orolig för att min pappa, som då var 90 år, skulle tappa balansen, och ramla ner, när han stod uppe på traktorvagnen och skottade ner kompostjorden. Christer skottade också, men ibland flyttade han fram traktorn en bit och då skumpade det rätt bra.

Idag vet jag, att jag borde ha hållit mig till rugosor och pimpineller, som klarar att växa både magert och torrt.
De skulle nästan ha kunnat klara sig även i den ursprungliga jorden.

Men så blev det inte. När man är intresserad av trädgård, så är det svårt att hejda sig, när det plötsligt ligger ett långt, odlingsfärdigt  dike framför en.
Alltså började jag plantera både perenner och pioner tillsammans med rosorna i diket.
Det var bland annat mycket salvia, en massa fröplantor av lungört, och rätt så stora funkior.  De skulle kunna bli så pass marktäckande att inget ogräs skulle trivas där - trodde jag!
Likaså satte vi ner de små äppelträd, som vi ympat själva på en ympkurs året innan. Dem fick vi skydda med ett nät.

Vi drog fram en trädgårdsslang och min pappa gick några timmar då och då och vattnade det nyplanterade.

Snart kände vi behovet av någon enklare bevattningsmetod, så vi la också en droppslang i diket.
Perennerna har hela tiden trivts mycket bra, men det är något som inte stämmer riktigt för rugosor och pimpineller.

Visst blommar de. Finlands vita ros kan vara riktigt full av blommor.

John Cabot har vissa somrar blommat överdådigt!

Även Drottningen av Danmark har varit full av rosor.

Men framför allt de rena rugosorna  och pimpinellerna har inte alls blommat som förväntat. De fick troligen alldeles för bra jord för att bli riktigt produktiva.

Nevada har äntligen börjat få litet bättre blomning.

Först förra sommaren kom det även en litet större mängd rosor på Louise Bugnet. Den har inte varit så blomvillig.  Den, som annars brukar få så många lovord av odlarna.

Tråkigt nog får jag konstatera att min idé om marktäckare inte höll måttet. Det växer massor av ogräs inne bland växterna i rosdiket. Det är inte precis så roligt att rensa där heller, då rosorna har så mycket vassa taggar.
Nu inriktar jag mig på att försöka hålla kanterna på båda sidor om rosdiket slagna ett par gånger per sommar. Resten får bli litet mera förvildat, så som den ursprungliga tanken var.

Äppelträden i rosdiket har vuxit rätt bra, men de har också blivit avbetade av hjortarna, som har lagt en viltstig rakt igenom rosdiket, så ännu har vi inte fått smaka några äpplen där.
Förra sommaren blev det faktiskt några frukter, men hjortarna hann före!

Hittade  - efter publiceringen - en bild till på rosdiket. Den är  är tagen intill  den lilla parkeringen vid ån.