Idag känns det litet bättre!
Pappas befarade hjärtinfarkt visade sig vara något annat, som känns litet mindre hotfullt.
Hjärnröntgen visade en ganska stor stroke bak i hjärnan. Det som är tydligast påverkat är synen. Tal och rörelser fungerar ganska bra.
Han blev idag överflyttad till en avdelning för strokepatienters rehabilitering.
Nu ska jag försöka stressa av och gå vidare med det normala livet igen.
Den värsta faran är förhoppningsvis över för den här gången.
SvaraRaderaDet tar en hårt när såna saker händer ens nära och kära även om man med förnuftet kan inse att det kan hända. Känslorna vill ha det på ett annat vis. Fast nu är ni på ett sätt förvarnade och kan ta vara på den tid ni har.
På den tiden jag arbetade på en avdelning med krisbistånd som egen specialitet, fick vi av vår i existensialimens tankar om tillvaron skolade mentor veta att om livet kan vi bara med säkerhet säga två saker. Det första är att det är ändligt. Det andra är att det är oförutsägbart.
Att livet inte alltid blir som trott, är ju inte helt obekant men det är ändå svårt att ta in, när hela teoribygget plötsligt bli konkret i ens närhet.
Tack BeBest!
RaderaDet är precis så det är, känslorna vill något annat!
Alla vill egentligen, att när livet tar slut, så ska det gå snabbt och utan stora kval.
Som anhörig, så står man där med två oförenliga känslor.
Unnar - men vill inte!
Inser att jag missade gårdagens inlägg. Jobbigt och oroligt när något drabbar våra nära och kära. Kramar skickas.
SvaraRadera/Anette
Tack Anette!
RaderaMärit, jag citerar dig:
SvaraRadera"Alla vill egentligen, att när livet tar slut, så ska det gå snabbt och utan stora kval.
Som anhörig, så står man där med två oförenliga känslor.
Unnar - men vill inte!"
Precis så!
Allt gott! /Katarina
Tack Katarina!
SvaraRaderaDet känns fint att dela känslorna med er, som läser min blogg!