lördag 10 mars 2012

Hönan Henrietta

Det var den första vintern jag bodde i Skåne och det hade blivit januari 2002. Vi höll på med att bygga vår bostad i Undantaget
Det hade varit ganska kallt en tid och det låg någon decimeter snö på marken.

En dag när jag kom ut på gården, så fick jag se en liten vit dvärghöna komma spatserande i snön, in på vår gård.
För mig var det en absolut overklig syn - det kunde nästan lika gärna ha varit en schimpans.
Som jämtlänning - förvisso utan större hönsvana -visste jag att höns alltid höll sig inomhus på vintern. De gick inte runt och hälsade på inne på andras gårdar! De kunde definitivt inte tåla, att vada runt i snön och kylan utomhus.
 Förskräckt stirrade jag på hönan och ropade till Christer; men hjälp vad betyder det här?
Varifrån kommer den här hönan och hur ska den klara sig ute?
Vad ska vi göra? Jag kände mig helt villrådig.
Christer menade, att hönan säkert tänkte återvända dit hon kommit ifrån, så vi behövde nog inte göra någonting alls.
Vi bor ju i en liten by och vi hade inte sett några höns på någon gård i närheten, så det var ett mysterium varifrån hon kommit.

Hela dagen gick och jag tittade alltmer oroligt på hönan, som fortfarande gick omkring på gården, när det började bli kväll.
I stället för att gå sin väg, så bestämde hon sig för att undersöka vår stallänga. Där valde hon sig en nattplats uppe på hästspiltan.
Dörren fick stå öppen, ifall hönan skulle komma på andra tankar
.
Det gjorde hon nu inte, utan även nästa dag stannade hon inne i stallet.
Nu måste hon vara hungrig, så vi gav henne litet mat och vatten. Dagarna gick.
Hönan hade bestämt sig - här skulle hon vara! Hon lämnade aldrig stallet, inte ens på dagarna.

Någon vecka senare åkte vi till Jämtland och var borta i nästan två veckor.
En god vän hjälpte oss att mata katten Alice och hönan.
När vi återvände hade det blivit sent på natten.  Det hade snöat ordentligt, så det var svårt att köra in på gården.
När vi kört in så fick vi se den lilla hönan. Hon hade gått ut och antagligen inte hittat in igen. Hon satt ute på en lastpall, som stod lutad mot väggen.
Hönan var helt översnöad och satt alldeles orörlig. Det kändes hemskt att se.

Christer lyfte upp hönan, borstade av henne och bar in henne till stallet igen. Hon gav inte ett ljud ifrån sig.
Hönan klarade äventyret utan att bli sjuk, men efter det så gick hon inte ut på gården igen,  förrän det blivit vår med solsken och gröna gräsmattor!

Vid det laget hade vi också fått reda på att hönan faktiskt kom från våra närmaste grannar. De hade en liten flock höns, som vi inte visste om.
Då de inte tänkte ha hönsen kvar, så fick vi gärna behålla hönan.

Hönan skulle ha ett namn.  Hen, som höna på engelska, och så var hon vår etta som höna. Då passade Henrietta bra. Så fick det bli.

När våren kommit så hade hönan i smyg gjort sig ett rede i en vrå och lagt ägg. Plötsligt hade vi en "surhöna", som man säger om ruvhönor.

Stackars Henrietta visste inte, att det behövdes en tupp! Hon ruvade på obefruktade ägg.
Nu fick vi allt  hjälpa henne på traven!
När vi fått tag i befruktade ägg, hos en uppfödare i Dalby, så bytte vi ut hennes ägg och lät henne ruva vidare.
Den första kycklingen, som kläcktes hos oss, var en svart dunboll med en liten vit prick mitt på huvudet. Det är den kycklingen,  som blev vår tupp Herman. Den vita pricken växte så småningom ut till en stilig halskrage.

Herman lever fortfarande, och är tio år gammal. Men numera är han inte så intresserad av att uppvakta hönsen, utan går omkring och lever pensionärsliv.
Henrietta är borta sedan rätt många år.

Här är Henrietta med Herman och hans två systrar. Kycklingarna är bara ett par dagar gamla.








14 kommentarer:

  1. Vilken härlig berättelse !!!

    SvaraRadera
  2. En alldeles underbar historia.
    Tack för den.
    Stenläggaren Gerald är jätte duktig. Det är 2 års garanti dessutom.
    Ha det gott
    Annika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Annika!

      Vi hade haft gott bruk för Gerald, men ... muren får nog vänta länge i kö...

      Radera
  3. Men så gulligt med kycklingarna!

    Vi hade höns när jag var liten. Alldeles äkta hemuppfödda hönor. Troligen var det vit leghorn i dem för de var vita. Sen skaffades det bruna höns och det skulle bli annan färg på äggen men de producerade sämre så det var bara den kullen och sen återgick mamma till vita hönor igen. Hon hade fått kontakt med ett hönseri som sålde kycklingar och varje vår kom en låda halvstora kycklingar som sen började värpa till hösten. De ny sattes in i hönshuset på senhösten. De var då utan ringmärkning. Nästa år fick de en ring och ytterligare en året efter. Någon tredje ring blev det sällan utan då nackades de för att ge plats åt de nya unga.

    Det hände att någon höna mobbades och inte fick vara med när det var matdags. Då togs hon ur flocken och fick egen svit med särskild service i stallet hos Svarten. De hönorna blev extra ompysslade och rörde man sig försiktigt kunde man snart få hålla dem och klappa om dem en stund. Om hönan repade sig och återfick hullet fick hon återvända och då brukade hon få högre rang på kuppen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det där med ringar på hönsen kommer jag ihåg från barndomen. Ringarna var så åtråvärt vackra!
      Här blir hönorna pensionärer och självdör så småningom.
      Tupparna måste tyvärr möta ett annat öde, när de blir för många.

      När jag var i 4-års åldern så hade vi också höns hemma. Under sommaren hölls de i en gammal kaningård, en bit från gården, men på hösten flyttades de hem till lagården igen.
      En höst hade en ruvhöna gömt sig under burarna och blev kvar i hönsgården.
      På något av mina strövtåg för att utforska omgivningen, så kom jag förbi kaningården och hittade hönan.
      Det där med ruvningen förstod jag inte, men jag insåg att hönan skulle hem till de andra, så jag tog helt enkelt tag i hönan och bar iväg henne hem - säkerligen under hennes vilda protester!
      I varje fall, så fick mamma göra min nysydda kappa ren igen, för hönan hade smutsat ner den ordentligt.

      Radera
  4. Vilken söt historia...som en saga! Äntligen flödar solen in genom fönstren...hoppas den gör det även där uppe hos er! Idag ska jag äntligen få ta fram spaden.
    Kramis/Randi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Randi, har du fortfarande tankar på att skaffa höns? Det är väldigt trevligt, på många sätt. De skulle få det så fint hos dig!

      Ja, vädret är fantastiskt så jag ska försöka hinna ut i trädgården nu, när förkylningen håller på att gå över.

      Kram!

      Radera
  5. Tack för att du delar med dig en sån underbar berättelse,läser med klump i halsen och tårar i ögonen.
    taina

    SvaraRadera
  6. Tack för att du tittar in, Taina!
    Blir så glad att också få kommentarer från er som finns på 'Vi som har höns-gruppen hos FB!

    Märit

    SvaraRadera
  7. Åh så underbart! En riktig saga. Jag älskar höns och vill flytta så fort jag kan och ha massor med hönor! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Välkommen hit! Tack för trevlig kommentar!

      Märit

      Radera
  8. Jag hade en likadan i färgerna. Det var en blandning mellan silverrandig wyendotte och blå orpington (tunga raser) hon döpte min granne till snövit.

    Jag flyttade längre in i skogen och tråkigt nog var hela familjen räv framme. Nu har jag bara tuppen kvar.

    Ska skaffa nya har jag tänkt mig och denna gången ska rävarna inte få en chans.

    Du har verkligen en fin och trevlig blogg :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Mickan! Det är roligt att du hittat hit!
      Var det också dvärghöns, som rävarna tog?

      Vi har vänner som bor i en skogsdunge och har samma problem med sina höns. Antingen är det besök av räven eller duvhöken.

      Ska de vara riktigt trygga, så måste man kanske ha dem i hage med nät.
      Våra går fritt ute från sena eftermiddagen tills de går in för natten. Men vi har ungefär 100 m till närmaste skog, så än har vi inte mist någon höna till räven, däremot till duvhök.

      Radera

Hej!

Det är alltid väldigt roligt att få kommentarer! Vill så gärna att du visar att du besökt min blogg! Tack!

Märit