måndag 5 mars 2012

Lilla svarta katten Alice

Här, i min blogg, så har jag hela tiden påstått, att gården stod öde innan vi flyttade in. Om jag tänker efter, så är det egentligen inte riktigt rätt.
Alice bodde ju här! Det här var hennes gård!
Alice, den så oerhört skygga, lilla svarta, förvildade katten, som smet iväg som en skugga så snart vi närmade oss.

Då och då skymtade vi Alice inne i stallet, men den lilla katten betraktade oss länge med största misstänksamhet. Ingen fick närma sig henne.
Så småningom vågade hon sig i alla fall fram, för att äta den mat vi serverade, fastän vi fanns inom synhåll.
Tråkigt nog så är jag ganska allergisk mot katter, så någon innekatt kunde hon aldrig få bli.

När vi hade bott ett par år på gården, hade hon blivit litet tryggare med oss och vågade röra sig litet friare ute på gården. Men hon var alltid oerhört vaksam och lättskrämd.

Ibland lyckades jag ta någon bild på henne, men varken fotografen eller kameran var speciellt skarpa.
Den enkla digitalkameran  tvekade alltid några tiondels sekunder för länge, så motivet hann flytta sig.
De bilder som finns på Alice är därför inget att skryta med.



























































När jag arbetade ute i trädgården, så kom hon ofta dit och höll sig i närheten. 
Efter ett par år, började det hända, att hon kom och strök sig emot mina ben.

Till sist kunde jag försiktigt lyfta upp henne i famnen. Då gällde det att stå så stilla som möjligt annars blev hon orolig och tog ett skutt ner till marken igen.

De sista åren kunde det faktiskt även hända, när vi stod ute på gården, att Alice kom och strök sig emot gästers ben. Hon hade återfått litet tillit till oss människor.

Det finns inga bilder där Alice ligger och slöar lojt och avslappnat, som katter kan göra. När hon var ute, så var hon alltid litet spänd och på sin vakt.

Alice blev sjuk hösten 2011. Hon började svälla upp i buken och fick svårt att gå. Vi förstod att hennes tid snart var ute.

En katt, som är så skygg kan man inte bara ta i en bur och åka iväg med. Vi valde därför att ta hem en av länsveterinärerna i Sjöbo.













Den unga kvinnliga veterinären som kom, närmade sig Alice på ett mycket lugnt och respektfullt sätt. Hon började smeka katten över ryggen och småprata med henne.
Alice orkade inte längre reagera med rädsla, utan låg lugnt kvar på sin filt under värmelampan.

Det såg inte ut som om Alice kände att hon fick sprutorna, som lät henne somna in. Allt gick så lugnt till.

Det blev mycket tomt i stallet efter Alice.
Varje morgon och kväll, när jag sköter om hönsen, så tittar jag mot hennes sovplats och saknar henne.

6 kommentarer:

  1. Åh, vad fint du skriver om din lilla söta kisse. Vad roligt att hon ändå vågade sig mer och mer nära er. Man undrar ju vad hon kan ha varit med om innan ni kom till gården. Förstår att saknaden är stor.
    Ha det gott.
    Maria

    SvaraRadera
  2. Vi har också många gånger undrat varför Alice var så rädd. Vad hade hon varit med om månntro?
    När vi bott på gården i några år, så fick vi veta litet om hennes bakgrundshistoria. Vi träffade den person, som hade haft henne som kattunge, innan hon kom till vår by och blev litet förvildad.
    Den personen tyckte, att hon varit så där skygg ända från början, men det undrar jag. Något väldigt skrämmande måste ha hänt Alice.
    Har tänkt på om det kunde ha något med steriliseringen att göra. Hon måste ha varit steriliserad, eftersom hon inte fick några ungar.
    Här finns gott om hankatter i byn.

    SvaraRadera
  3. Det är några år sedan nu. En ensam rädd ungkatt kom till mitt hus. Jag såg katten ibland men den flydde undan om jag kom för nära. Med tiden lyckades jag övertyga honom om att jag ville honom väl.

    Den 14/3 2006 skrev jag så här:

    Dimgrått idag men det har höjt temperaturen. -7 i morse och -3 nu men mitt i natten var det stjärnklar kyla.

    Då medan kylan var som värst
    stod jag barfota på bron
    i shorts och t-shirt
    och kramade
    den vilda kattungen.
    Och han tillät det.
    Flera gånger.
    Och jag försökte värma hans tassar.
    Och han tillät det.
    Och han strök sig mot mig.
    Om och om igen.
    Och jag ville det.
    Just då var vi världen.
    Och den var varm.

    Men än vågade han inte följa mig ...

    SvaraRadera
  4. Tack för era varma kommentarer!

    BeBest det finns väl en fortsättning på ditt poem?

    Ha det gott!
    Märit

    SvaraRadera
  5. Oj, det visst lite känslosamt när jag läste, eller är det bara en ny förkylning?!
    /Anette

    SvaraRadera
  6. Det finns både en början och en fortsättning på Rasmus Luffarson Röds saga. :-)

    SvaraRadera

Hej!

Det är alltid väldigt roligt att få kommentarer! Vill så gärna att du visar att du besökt min blogg! Tack!

Märit