söndag 4 mars 2012

Rosflyttning

Idag har våren tagit litet paus. Det är kyliga vindar som sveper över gården. Med en förkylning i kroppen föredrar jag att stanna inne och berätta om en av våra klätterrosor.

Som ny och oerfaren  rosentusiast gör man sina misstag!.
Vid besök i andras trädgårdar hade jag blivit mycket förtjust i en klätterros, som heter Venusta Pendula
Vi planterade den därför i trädgården 2007 men, som det skulle visa sig, utan att ha tillräckligt mycket kunskap om dess växtkraft.
Rosen tillhör Arvensisgruppen. Ursprunget och föräldrarna är okända. Den återintroducerades på marknaden av Kordes på 1920-talet.

Vid planteringen placerades den i en rabatt med en järnställning som klätterstöd. Redan första sommaren kom vackra knoppar och några blommor. Andra sommaren såg den ut så här.
Lyckan var stor över den vackra rosen. Den blommar intensivet under en månad.
Här hos oss infaller blomningen från slutet av juni till slutet av juli.

































Den hade sällskap i rabatten av en rosa myskros, som heter Mozart.















Sedan rosen blommat färdigt, började den skjuta långa nyskott. Till sist blev det litet vanskligt att passera den, då den var mycket människokär och gärna grep tag i en. Den hade hiskeliga taggar på de långa grenarna. När man trasslat sig ur dess grepp, så såg det ut som man varit i slagsmål med en katt!

Våren efteråt såg den ut så här - 3-4 meter långa skott åt alla håll. Det gick nästan inte att använda gången mellan rosen och stenmuren, så jag insåg att något måste förändras. Rosen måste flyttas.
Den sista av våra stora almar hade dött sommaren innan, så vi bestämde oss för att den skulle få bli stöd för vår snabbväxande ros.

























Ibland har man allt litet extra tur!
Just den dagen, när jag skulle gräva en ny grop till Venusta Pendulan, körde en grävmaskin in på grannarnas gård. Grannarna hade inte hunnit hem än, så jag passade på, att be om en stunds hjälp under tiden föraren väntade.
Föraren grävde upp en rosgrop invid hörnalmen, som  hade dött av almsjuka året innan.
Det är inte möjligt att komma in med en grävare i trädgården, men just här kunde han stå ute på vägen och sträcka skopan över stenmuren.
Det var verkligen en lycka, att han kom just då, för nere i marken var ett myller av kraftiga rötter, som slingrade sig åt alla håll. Det hade alltså varit ett gigantiskt jobb att handgräva - och såga - men grävaren orkade slita av tillräckligt, för att jag skulle få en acceptabelt stor grop.

































Dags att flytta rosen!
Genom att vira en gammal trasmatta runt rosen, skyddade vi oss, så att det gick att gräva upp den.
En del av rötterna gick förstås av, men vi fick ändå upp en hel del. Vid sådana här tillfällen är det bra med sandjord utan stora stenar.
Hönsen gillar när jag gräver i trädgården. Då kommer de gärna och hjälper till.


Helst ska en rosflytt ske innan bladen kommit  ut, men vi var litet senare än så, så vi fick vidta litet skyddsåtgärder.

Vi försökte lirka ut rosen ur ställningen, men det lyckades inte så bra, utan vi fick klippa bort nästan alla grenar. Det blev bara ett fåtal kvar. Sedan drog jag bort en del av bladen för att rosen inte skulle ha så mycket bladmassa att försörja.
Slutligen fick den ha litet solskydd av odlingsväv, under ett par veckor.

























Trots att rosen blivit så hårt beskuren, så kom ändå några blommor första sommaren efter flytten.

























Nu gällde det att snabbt komma på ett sätt, att kunna fästa rosen mot trädstammen - innan den hann skjuta alltför många, långa, taggiga nyskott.
Vi hade en rulle fårstängsel liggande och fick idén att använda oss av det. Vi fäste stängslet i våder nerifrån  upp, så högt som vi bedömde att rosen kunde växa.När grenarna nådde fram började vi linda dem runt stammen och fästa i nätet.

































Under sommaren hade rosen kommit så här långt.



Nästa år kunde vi glädjas åt en enorm mängd knoppar....

























....som slog ut till en kaskad av blommor!



















Nu har nog rosen fått ungefär den storlek den ska få, även om det fortfarande skjuter en del skott i toppen.

































Slutar med en bild som jag tagit litet närmare, där man ser både de underbara knopparna, som liknar smultronglass, och en utslagen blomma. Klicka gärna upp bilden och njut!








7 kommentarer:

  1. Så fiffigt att klä den döda almen med en så vacker ros. Resultatet blev mycket lyckat vad jag kan se!

    SvaraRadera
  2. Den kommer verkligen till sin rätt, när den växer som den gör nu.
    (Mina tulpaner var nyköpta, ännu mer färger idag, blandade tre olika)
    /Anette

    SvaraRadera
  3. Den kommer verkligen till sin rätt, när den växer som den gör nu.
    (Mina tulpaner var nyköpta, ännu mer färger idag, blandade tre olika)
    /Anette

    SvaraRadera
  4. Vilken överlevare! Sista bilden är helt underbar...får mig att längta ännu mer...
    Kram /Randi

    SvaraRadera
  5. Så fantastiskt fint med rosen där på almen. Så vackert!!!

    SvaraRadera
  6. Att almsjukan tog våra stora almar, var förstås inget vi önskade oss. Ändå fanns det fördelar med det också. Det blev betydligt ljusare i trädgården, till de andra växternas fromma.

    För att göra det bästa möjliga av situationen, så har vi bestämt oss för, att använda dem till klätterrosor och några klematis.

    Grenverken måste förstås bort - de är redan nu ett faromoment när det blåser. Vi har bara inte orkat ta tag i det problemet än. Det är endast den första almen som dog, som fått grenarna bortkapade.

    SvaraRadera
  7. Oh glad blev jag att den är starkväxande ! Har precis grävt ner en i min trädgård! Fint på Almen!

    SvaraRadera

Hej!

Det är alltid väldigt roligt att få kommentarer! Vill så gärna att du visar att du besökt min blogg! Tack!

Märit