söndag 27 januari 2013

Kvinnokraft

Nu när vi håller på att flytta över alla saker till vårt nya hem, så kommer det fram allt möjligt som är både gömt och kanske också glömt. En sådan sak ska jag berätta om nu.

När jag började blogga för snart ett år sedan, så skrev jag här om dem, som bodde i huset före oss.
Det var familjen Olsson, som bestod av mor, far och de två döttrarna Anna och Ingeborg.

Som andra ogifta döttrar på den tiden hade de båda systrarna arbetat med att skapa bland annat lakan och dukar till sin "hemgift". På den här tiden fanns inte allt möjligt att köpa som det finns nu.
Hemgiften var den hemutstyrsel som bruden skulle föra med sig, när hon skulle börja som husmor i ett eget hem. En rejäl flicka skulle föra med sig en grundutstyrsel av lakan, handdukar, dukar, mattor och ibland också gardiner.

En del av Annas och Ingeborgs hemgift fick vi genom underliga vägar tillbaka hit till huset för ett par år sedan.
De som genom testamente ärvde allt deras linne, var ett par systrar som umgåtts i familjen. De  tyckte inte att de hade bruk för allting och frågade därför oss, om vi var intresserade av att få en del. Det tog vi förstås gärna emot.

När vi fick den gåvan, så bodde vi trångt i vårt lilla Undantag. Det här var saker som man inte använder idag, så jag stoppade ner plastsäcken i en av våra kistor och har inte tänkt så mycket mera på den sedan dess.

Nu skulle jag använda kistan för annan förvaring och lyfte därför fram säcken med lakan och dukar.

Eftersom varken Anna eller Ingeborg gifte sig, så finns där helt oanvända lakan - förmodligen avsedda som brudlakan.
Det är nedlagt mycket arbete på dem. Framför allt på spetsarna, som är av flera olika typer. Såvitt jag litet amatörmässigt kan bedöma, så är det både knypplade och virkade spetsar. På ett par av lakanen är det dessutom ganska bred fin hålsöm. Den måste ha tagit evigheter att sy.


Det känns litet vemodigt att tänka på att ingen av dem gifte sig. De måste ju ändå ha tänkt sig det, eftersom de la ner så mycket arbete på detta. Man undrar varför det blev så?  Det verkar ha varit rätt vanligt förr, att flera ogifta syskon - speciellt döttrar - blev kvar i föräldrahemmet livet ut. Man undrar om det berodde på att friarna inte dög, eller om det var för få tillfällen att hitta en bra partner i en sådan här liten by?

Nu för tiden används ju knappast enkellakan, så de här kommer väl att bli liggande i en låda som kuriosa.

Har övervägt om jag skulle kunna sy om och använda lakanen som gardiner, men våra fönster är rätt små och vi är inte ens säkra på att vi vill ha gardiner, som skymmer det härliga ljuset.
En dag när vårt hus säljs, så får vi i stället hoppas, att nästa ägare också vill överta linnet.

20 kommentarer:

  1. Vilken underbar gåva! Tänk vad mycket kärlek, tid och omsorg som har lagts ner på att göra allt detta fina.

    Stor varm kram
    Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, och det är skickligt utfört, så de båda systrarna var säkert vana vid olika typer av handarbete.

      Kram på dig också, Lotta!

      Radera
  2. Det är mycket tid som lagts ned innan döttrarna erövrat den skickligheten i sömnad, vävning och allt annat kring detta. Därtill hade de ju även alla vardagens sysslor och arbeten i övrigt att sköta. Var skapandet av denna fantastiska hemgift deras refug i livet där längtan efter något annat vävdes, virkades och syddes in i väntan på något som aldrig vill komma till deras liv och ta dem med mot en ny framtid?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så! Det här kunde ingen skapa som något förstlingsverk. Bakom detta liggar många timmars övning på andra handarbeten, innan de tog itu med sin hemgift.
      Man undrar vid vilken tidpunkt i livet som de började inse, att de aldrig skulle gifta sig utan förbli "gamjäntor", som man sa i min hemtrakt i Jämtland.

      Radera
  3. Men vilken skatt som ni sitter på! Så himla vackra saker!!! Inte ska du väl lägga bort dem.. Använd dem som dukar vet ja! Jag använder örngott som dukar jag, lägger lite lager på lager och låter knyttamparna hänga.. De är också snygga att ligga i korgen som du har på bilden... Har du inget glasskåp som du kan ha dem i så att spetsarna syns??

    Tänk att en del av detta har kommit tillbaka till huset, vilken historia!!

    (Tänkte också säga att vi inte har nån hemtel längre, bara mobil än så länge). Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Carina, visst skulle jag kunna det, men du vet ju att jag har en oemotståndlig dragning till vackra dukar. Dukoholic, skulle man kunna kalla det!
      Kan inte gå förbi en vacker du på loppisar utan att köpa den! Alltså har vi redan en uppsjö av dukar. Det har verkligen visat sig nu vid flyttningen, när allt möjligt kommit fram i ljuset! ;-)

      Visst är det en fascinerande historia, som började en sommardag när vi inte hade bott så länge i Mariehem. Vi satt ute på gården och åt lunch, när en främmande kvinna kom gående litet tveksamt in genom trädgården.

      Hon presenterade sig och berättade om linnet som hon och hennes syster hade ärvt härifrån. Sedan frågade hon om vi var intresserade av att överta litet och lämnade oss en påse med litet olika saker. Där var bland annat en sorts halvduk, som familjen Olsson hade använt på ett litet hemaltare.

      För några år sedan ringde hon och undrade om vi ville ha dessa lakan också, för de hade så dåligt med plats för dem.
      Så kom det här linnet tillbaka till Mariehem igen.

      Kram!

      Radera
  4. Det är helt otroligt vilket arbete kvinnorna lade ner men det kanske var ett sätt att överleva, göra något vackert mellan allt slit och släp.Det är ju inte alltför länge sedan som man sydde lakan, örngott, virkade spetsar och namnade. Vad härligt det var att krypa mer mellan nymanglade lakan och örngott med krusade band och sidentäcke med vadd i !

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gissar att det här är skapat runt 1925-1930, när systrarna Olsson började bli giftasvuxna.
      Minns också från barndomen hur mamma maglade och krusade örngottsband. Även vi hade mörkröda sidentäcken med vaddstoppning.
      Det går inte att förneka, att sänglinnet var vackrare på den tiden, men det var förstås inte lika praktiskt som våra nuvarande påslakan.

      Radera
  5. En linneskatt, det är vad det är! Kan du inte ha dem framme ungefär som på bilden, som ett stilleben i något hörn? De är ju oerhört vackra och förtjänar en plats i ljuset.
    Mvh / maria

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det förslaget har kommit från flera, så vi får väl ta det under övervägande!

      Radera
  6. Vackra stycken av tidsdokument! Din historia om hur de kom tillbaka till Mariehem är så underbar!

    Det hissnar när man ser och tänker på all denna tid och omsorg som lagts på detta kvinnoarbete.
    Tänk att vissa sedan aldrig blev brukade! Jag har fått förmånen att köpa en samling oanvända dukar, vaddtäcken, lakan och bolster som en kvinna som aldrig "bidde gift" har skapat och sparat till gamla dar. Jag vårdar dom ömt!

    Min moster som samlar på lapptäcken blev kontaktad av an ensam man som hört talas om hennes intresse. Han hade en bunt med lapptäcken på höskullen som hans pappas ogifta fastrar hade lämnat efter sig.... De var från tidigt 1800tal och helt makalöst vackra. Min moster har med sin förening visat dom på utställningar i Europa...
    Tilläggas skall att på Tjörn där jag kommer från kom Schartauanismen att prägla Bohuslän under 1800talet och in på 1900talet. Ingen rättrogen fick ha gardiner, alla skulle bara bära svart och alla dukar färgades svarta. Min mormors mormor gömde några få vackra röda vävda hucklen och dukar som hittades när "tron" inte var lite stark på gården. Förmodligen var det även så att de vackra lapptäckena gömdes i ladan för att undkomma att bli färgade svarta!

    Kram Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är just vad det är - tidsdokument!
      Din moster måste ha blivit otroligt glad över dessa lapptäcken. Det gläder mig att höra att de har visats upp för många.

      Tack för den intressanta lilla berättelsen från Tjörn! Det var allt tur att din mormors mormor var litet olydig!

      Kram Märit

      Radera
  7. Åh! Så vackert, ja, och både omtanke, tid och skicklighet har lagts ner. En skatt, som ju flera har skrivit.

    När jag är på loppisar, ja, du är nog en dukoholic =oP, så brukar jag hasta till "damerna som säljer textil". Ja, det är nästan alltid damer... Och vilka fantastiska fynd som kan göras. Det är rätt hemskt att se hur mycket som är skapat av kvinnohänder som slumpas bort till nästan ingenting...

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så gör jag också och ibland gör man riktiga fynd.

      Kram!

      Radera
  8. Tur att jag aldrig gift mig. Jag hade nämligen aldrig någonsin fått ihop sådana vackra lakan. Trots livet som ungmö (hm! måste erkänna att jag levt i synd och skam för jag har ju faktiskt tre barn) har jag haft lyckan att ärva lakan, örngott och dukar så jag har lite i mina byrålådor. Men på äldre dagar har jag lärt mig sticka raggisar. Det tar sig så sakteliga...

    SvaraRadera
  9. När jag gifte mig så studerade jag och hade inte alls tid att sy lakan. Hade säkert inte klarat av varken spetsar eller broderier heller för den delen.
    Det blev min mamma som sydde våra första lakan och örngott.

    Ja, man bör sätta målet vid att livet är oändligt. Då har man lust att lära sig en hel del även på äldre dagar... ;-)

    SvaraRadera
  10. Tänk, vilka drömmar som är inknypplade, invirkade, insydda i dessa vackra lakan. Även drömmar som inte blir av kan glädja oss.
    Kram från Törnrosa

    SvaraRadera
  11. Ja, man antar ju att det fanns mycket förhoppning i tankarna, när de arbetade med sin hemgift.
    De ville säkert ha eget ham med man och barn.

    SvaraRadera
  12. Vilken skatt ni fick! Det är fantastiskt med all dessa textilier. Jag har ärvt efter min mormor, det känns som ett kulturarv att var rädd om, dukar, handdukar och lakan. kram Sophia

    SvaraRadera
  13. Just de här vackra lakanen, som dessutom hittat "hem" igen, har ju även en originell historia.

    SvaraRadera

Hej!

Det är alltid väldigt roligt att få kommentarer! Vill så gärna att du visar att du besökt min blogg! Tack!

Märit