Överflöd

När man som jag har vuxit upp i en norrländsk by, där varken äpplen eller andra frukter fanns i byns trädgårdar, så blir man helt överväldigad av lycka över alla frukter, som går att odla i Skåne.

Samtidigt blir jag väldigt kluven, ja nästan stressad, över den enorma mängd äpplen som ligger och förstörs i trädgården. Mitt lutherska samvete säger att man inte får låta mat förfaras, så jag har plockat så mycket jag har orkat. Massor av äpplen hamnar i rabatterna under träden, där man får leta fram dem bland perennerna. Ofta ligger de bästa äpplena i rabatterna, då de dämpats i fallet av växterna, så de har mindre stötskador.

Igår krattade jag ihop alla de här äpplena och klippte gräset. Idag hade trädet lagt ut en ny nästan lika tät äppelmatta och det finns fortfarande massor kvar uppe i det gamla trädet.

Under flera dagar den senaste tiden har jag hållit på med mustning av äpplen.
Det har inneburit att jag
tvättat flaskor, burkar och äpplen,
mixat äpplen,
stoppat massan i nylonpåsar och
pressat den i vår fruktpress,
hällt upp musten i burkar och flaskor, som därefter
pastöriserats i vattenbad,
förslutits och
fått sina etiketter
Sista korgen ryckte maken också in och hjälpte till med pressandet. Det var tur, för då var jag rejält trött i kroppen.
När alltihop är avslutat, så är dessutom köket moget för storstädning.

Alla förstår säkert att det där är en tidsödande procedur som kräver ganska mycket ork och uthållighet. Till sist måste man ge upp och börja kärra bort fallfrukt, men det kniper i den inneboende husmoderns hjärta.
De äpplen som lyser av perfekthet faller jag till föga inför och börjar plocka i en bunke. Tanken är att det ska bli några äppelpajer i frysen. Äpplena ligger fortfarande i bunkar...

Idag har vi haft en värme, som nästan kan mäta sig med de bästa högsommardagarna, 26,3° , ganska vindstilla och soligt.
Tillsammans med en god vän i byn brukar jag gå stavgång vissa dagar i veckan. Idag var en sådan viss dag och vi skulle gå i skogen på övningsfältet.
Övningsfältet är stort och skogen ser förvillande lika ut överallt, men hon har gått här ofta med sina hundar och känner alla vägar. För mig som nästan kan gå vilse i närmiljön, så kommer det nog aldrig att bli så klart att jag hittar själv.

När vi kom upp i skogen, vid militärens övningsfält, så måste jag hala fram kameran och föreviga den underbara blomningen hos ljungen, som brer ut sig överallt. Det är synd att kameran inte förmår återge vad ögat ser!

Väl hemma igen hörde jag ett ljud, som hörs då och då.  Det var ett streck med knölsvanar som flög över trädgården. Från deras vingar blir det ett sorts rytmiskt vinade ljud, som det brukar ta en stund att lokalisera och identifiera. Jag tycker att det är ett vackert ljud, som stannar länge som en efterklang i kroppen.
Trots att jag höll i kameran, så hann de flyga iväg rätt långt innan jag kom mig för att knäppa bilden.
Ser du svanarna ovanför grenarna?
Zoomningen gör bilden litet väl grynig, men jag visar den i alla fall.