På olika sätt fick han tag i offentliga bilder därifrån. Byn hade nämligen runt år 1930, som en typisk gammal skånsk by, genom Folklivsarkivet i Lund blivit relativt väl dokumenterad av bland andra Ingemar Ingers.
Bilderna gav en god känsla för hur husen hade sett ut, men många av husen kunde Christer inte identifiera. Han besökte därför de gamla i byn och visade bilderna för att få hjälp.
Då plockade de också fram sina gamla privata bilder, som Christer fick låna och göra diabilder av. Likaså gjorde han diabilder av gårdsarkivet från Lund.
Det blev en rejäl mängd bilder från byn - både med hus och invånare.
Christer ombads, så småningom, att visa alla bilderna för folket i byn.
Det var en stor samling människor som bevistade den första diabildsvisningen i forna fattighuset, som numera blivit hembygdsgård.
Det blev väldigt uppskattat med alla privata bilder, som de andra byborna ju inte hade sett. Man kände igen folk och man berättade massor av historier kring dem.
Därefter har Vombs byalag återkommit med önskan om repris av bildvisningen vid ett antal tillfällen. Igår var det återigen en sådan visning och än en gång blev det fullsatt i salen.
Genom att byn är belägen på mycket mager mark, så hörde den inte till de välbärgade byarna, vilket man kan se på bilderna. Det var många gånger svårt att få mat på bordet och de flesta odlade sin potatis "ända fram till yttertrappan".
Här står husmannen Nils Öst framför sitt hus. Året är 1930.
Så här såg det ut inne hos Nils Öst.
Hans bädd, "kakelonsbänken", fanns bredvid sättugnen, som värmde "stuan".
Här står systrarna Katrina och Ingar utanför sitt hem.
Kvinnornas klädsel innehöll alltid kjol eller klänning och förkläde.
I samma hus bodde tidigare Kerstina "Kitta" Mårtensson, som sitter här. Vid noggrannare studie av bilden, ser man att klädseln luras litet. Hon är nog inte så gammal, som man först får intryck av.
Nästa bild visar vad som fanns kvar, av det som en gång varit en fyrlängad arrendegård. Gården och platsen har kallats 48:an, ända in i nutid. Huset är sedan länge rivet.
Gården miste det mesta av sin arrendemark vid enskiftet 1822, där Öveds kloster, som ägde all mark, bestämde sig för att göra några få storjordbruk.
De gårdar, som miste sin mark, hade då ingen användning för stall och logar, så de revs efterhand.
Storjordbruken behövde arbetskraft och dessa lantarbetare bodde i de här husmanshusen.
I 48:an har bland andra de två yngre barnen på bilden vuxit upp. Den lilla ljushåriga flickan i lackskorna heter Helga. Bilden togs 1930. Den äldre flickan var en kusin till de två små syskonen.
Helga lever ännu och deltog i gårdagens bildvisning. Hennes minne är klart och hon kan fortfarande berätta medryckande om händelser från den tiden.
Så intressant att höra och se bilder från den tiden.
SvaraRaderaHa en underbar dag!!
Ja, man tänker inte alltid på vilken utveckling som skett i vårt land.
RaderaBildvisningen måste med nödvändighet begränsas. Det finns många, många fler bilder, som inte fick plats i visningen.
Så intressant att se trots att man bor en bit ifrån.
RaderaVilket fantastiskt arbete!!
Kram Kara
Det är roligt att se de gamla husen. En av mina förfäder långt tillbaks var fiskare i Vombsjön..
SvaraRaderaHoppas att din anfader inte var den fiskare, som omkom tillsammans med fiskedrängen, när åskan slog ner i fiskarens båt!
RaderaDet var ett hårt arbetsamt och fattigt liv för de flesta men glädjen tycktes finnas ändå !
SvaraRaderaHur hårt livet var för många på den tiden, har vi nog svårt att föreställa oss.
RaderaKyrkböckerna visar att under ett år, på 1800-talet, dog hälften av alla barn i byn. Det var säkerligen någon farlig sjukdom som härjade, som till exempel difteri eller scharlakansfeber.
Hur fattigt det var illustreras av berättelsen om hur en liten flicka i byn kom och ropade hem sin bror till middag:
"Gösta, Gösta, kom och ät! Mor har bakat äggakaga och idag är det ägg i den!"
Äggakakan är en sorts tjock pannkaka, som brukar göras på massor av ägg och litet mjöl. Hade man inga ägg, så fick man troligen steka någon sorts mjölblandning i flottet i stället.
Det där med att lära känna sin by eller - för min del - stad/stadsdel, närmare, liksom skapa en känsla för sin "hembygd" är något som jag tror skulle vara intressant för många. Med många hitochditflyttade (sådan är jag själv) så blir det ju ofta rätt historielöst. Vore intressant att göra en historievandring här i stadsdelen, för nu ser vi ju bara det som syns för blotta ögat. Förstår att många kommer på visningarna.
SvaraRaderaNär man som jag är uppväxt i en by och bygd, där båda föräldrarna - liksom de flesta byborna - sedan många generationer har sina rötter, så har man fått mycket av det du eftersöker helt gratis.
SvaraRaderaSå är det ju inte i dagens samhälle, där de flesta familjer har medlemmar, som inte bara flyttar till olika ställen i Sverige, utan ofta också till andra länder.
Därför är det ganska viktigt att det finns några "historiebärare", som kan förmedla det som inte längre helt naturligt förmedlas till efterkommande.
Dit får man väl räkna Christer, även om hans bit handlar om en enda liten by i Skåne.
Det verkar också vara de nyinflyttade och de utflyttade, med rötter i byn, som mest efterfrågar bildvisningarna.
Christer har funderat på, vad som ska hända med hans stora bildmaterial - runt 300 diabilder med gårdar och människor från Vomb. Rent materiellt har han tänkt att det bör skänkas till Vombs byalag. Fast allra helst skulle vi önska, att Christer innan dess orkar - och hinner - göra en version, som finns tillgängligt på nätet i framtiden.